Dokumentären blev en krönika med Persson
Det är en beskrivning av den amerikanske hockeycoachen Mike Keenan, vars storhetstid var på 1990-talet. Det kunde vara förre statsministern Göran Persson, av de fyra timslånga tv-dokumentärerna att döma.
Men det känns som om dokumentär är fel ord. Det är inte så rått och ofriserat som det skulle kunna vara, tvärtom får man ständigt känslan av att det är en statsminister som i intervjuform arbetar hårt på sitt eftermäle. Därför vore krönika om ordförande Persson en mer lämplig varudeklaration.
Det behöver inte bero på Göran Perssons taktiska överväganden. Det kan lika gärna bero på det faktum att intervjuaren Erik Fichtelius parallellt verkade som politisk kommentator i SVT:s nyhetsprogram. Vid flera tillfällen får tittaren en känsla av att den dåvarande statsministerns frispråkighet begränsas av att det sitter någon på andra sidan kameran och tar in nutidsbeskrivningen.
Han skyfflar en del dynga på motståndare och ministrar. Samtidigt slipper det egentligen överraskande lite skarp okänd information över statsministerns läppar, den utlovade hemligstämpeln till trots.
Det är därför möjligt att bilden blivit en annan om utfrågaren inte skulle behöva sitta i Aktuellt-studion samma dag eller någon dag senare för att kommentera spelet bakom kulisserna i samband med regeringsbildningen 2002, exempelvis.
De spontana inslagen blir därför ofta de mänskligt mest intressanta i serien om Göran Perssons tid på toppen, som när statsministern svär över dålig mobiltäckling med orden jävla u-land och inte kan låta bli det ideologiskt korrekta tillägget jag har ju ändå Telia. Där lyser något igenom.
Det anas också i upprördheten över dåvarande näringsministern Leif Pagrotskys nej till EMU. Det hade varit intressant om dokumentären kunde ha borrat djupare i stunderna av makthavarens maktlöshet, särskilt som det kunde ställas mot bilden av Göran Persson som en ledare som kräver total lydnad av sina medarbetare.
I mångt och mycket blir krönikan över Göran Perssons statsministertid en bekräftelse på att den offentliga bilden i stort överensstämde med det som pågick bakom kulisserna. Men kanske döljer sig andra trådar i det omfattande material som tittarna inte fått ta del av? Det borde göras allmänt tillgängligt, om inte annat så för forskningens skull.
Så jobbar vi med nyheter