Domarna dömer vare sig man har hatt eller stetson
De är båda blonda, båda har just avslutat det andra året på den ekonomiska linjen på gymnasiet, båda har ridit sedan de var en tvärhand höga. Emelie Brolin, 18 år, och Malou Sandberg, 17 år, har mycket gemensamt men ändå är de så olika.
Domare som dömer vem som är bäst.
Men den ena ridsportdisciplinen härstammar från den strikta lite pampiga militära skolan, den andra från vardagen på en ranch i Nordamerika. Inte undra på att skillnaderna blir stora.
Emelie blev född in i dressyrvärlden. Samma år som hon föddes (1984) vann nämligen hennes mamma Chris SM-guld i dressyr.
Men jag har hoppat lite också. Det var egentligen när jag fick ponnyn King Co som jag bestämde mig för att rida dressyr, säger Emelie.
Första ponnyn, Piffen, fick hon när hon var två.
Malou började rida vid ett års ålder när hon fick shettlandsponnyn Kalle.
Rida och rida, man låg på ryggen, erkänner Malou.
Först red hon mest i skogen, prövade på lite terränghoppning, men gick tidigt över till westernridningen.
För mig är westernridningen en livsstil, säger Malou.
Trots att de båda tjejerna är lika gamla och håller på med samma saker har de aldrig träffat varandra. Emelie går på gymnasiet i Flen, medan Malou har valt Nyköping.
De har heller aldrig träffats på ridbanan, eftersom den engelska stilen fortfarande är så skild från den amerikanska.
Södermanlands Nyheter hittade en lucka i tjejernas tävlings/träningskalender och sammanförde de båda. Mötesplats blir Brolötens stuteri, Emelies hemmaplan.
Det är nog så att man har lite förutfattade meningar om dressyrryttarna, säger Malou. Jag tycker det verkar så strikt.
Och det är en stämpel vi skulle vilja få bort, kontrar Emelie. Visst det ska vara strikt, det ska se ut som om hästen dansar under oss utan att vi rör en min, men jag älskar att ge mig ut skogen och rida barbacka på Contact. Hästar är stäppdjur och man ska behandla dem som sådan också.
Under många år har de båda tjejerna fått kombinera sin idrott och skolarbetet. Någon fritid har det knappt varit tal om.
Det har blivit bättre nu när jag fick körkortet, menar Emelie. Då hinner jag rida tre hästar när jag kommer hem från skolan och sedan åka iväg till Flen och gå på bio med mina kompisar. Och under alla år har jag har också haft förstående lärare som gjort att jag kunnat vara borta från skolan.
Det håller Malou med om.
Och jag brukar ta den tidiga bussen till skolan även om jag har sovmorgon. Det gör att jag kan klara av mitt skolarbete innan jag kommer hem.
Att föräldrarna lagt så mycket tid på döttrarnas fritidsintresse har också hjälpt till.
Det är praktiskt att det finns någon som kan hjälpa till med mockning och fodring. Och det är skönt att det finns någon som lagar mat och skjutsar till tävlingar., säger Malou.
Stödet. Jag skulle inte kunna klara mig utan stödet jag får 24 timmar om dygnet, menar Emelie.
Vad skulle ni har gjort om ni inte hade haft hästar som intresse?
Jag skulle nog ha sysslat med någon bilsport, säger Malou. Eller skytte. Något med fart i i varje fall.
Jag hade nog varit ganska vild. Aldrig varit hemma och så, menar Emelie. Jag hade nog försökt träffa kompisarna mer och satsat mer tid på skolan.
Emelie har två drömmar, OS och att göra mamma nöjd. Hon brukar alltid ha synpunkter hur jag rider säger hon.
Ett proffsliv bland hästar lockar.
Har jag inte börjat rida Grand Prix när jag fyllt 21 då får jag fundera på vad jag ska göra. Kanske läsa juridik, säger hon.
Att rida Grand Prix i så unga år blir ingen lätt uppgift. Emelie kan inte påminna sig om att hon hört någon svensk ryttare som lyckats ta sig in i eliten så snabbt.
Men det är vad dressyrsporten behöver. Se på hoppningens Lisen Bratt och Malin Baryard. Dressyrens förebilder är 40-50 år, det är för stort glapp ned till ungdomarna nu.
Inte för att Emelie skulle kunna tänka sig att rida i raffset för att locka mer publik till dressyren, men hon vill göra sporten mer tillgänglig.
Malou ser sin ridning mer som en hobby. En bra ritt ger mer än en medalj.
Jag kan tänka mig att läsa vidare till civilekonom så att jag kan fortsätta att ha hästar, säger hon.
Hennes dröm är att ta en plats i den mansdominerade kovärlden.
Det finns ingen tjej i Sverige som tävlar i koklasserna. Jag ska gå en kurs i sommar och se om min häst passar ihop med kor, berättar hon.
När det blir tal om fotografering och den rätta utrustningen dras på syns skillnaderna mellan sporterna än mer.
Får du inte skavsår av jeansen, undrar Emelie och syftar på Malous tävlingsdress, skjorta, jeans, cowboyboots och stetsonhatt.
Nej det är speciella ridjeans. Men vi får ha vilka färger som helst. Det kan väl inte du?
Nej, vi har samma kläder, säger Emelie och slätar till den mörkblå rocken. Under den syns en vit skjorta och vita ridbyxor och på huvudet en svart hög hatt.
Och sen ska vi egentligen ha blankpolerade ridstövlar, men det har jag inte hunnit med, fortsätter Emelie.
Lika men ändå så olika.
Innan tjejerna skiljs åt lovar de dock varandra att de någon gång ska åka och se en dressyr- respektive westerntävling.
Så jobbar vi med nyheter