Den som inte är med i facket kan inte vara vänsterpartistisk politiker. Frågan är om man ens får tänka på att stå utanför.
Jeanette Zetterström Österberg (V), ledamot av Nyköpings kommunfullmäktige och andranamn på partiets valsedel 2010, hade valt att vara oorganiserad i stället för att vara med i fackförbundet Kommunal. Nu lämnar hon sina politiska uppdrag.
Zetterström Österberg blev stämplad som "svartfot" för att hon hade kunnat tänka sig – notera detta – att jobba som vanligt om facket Kommunal kallat ut sina medlemmar i strejk. Hon har alltså inte agerat strejkbrytare, men hon har tänkt tanken. Blotta tanken räcker för att vara skyldig, enligt Vänsterpartiets ordförande i Nyköping Conny Jacobsson (SN 28/5).
Ett politiskt parti har förstås frihet att avgöra vilka som får representera partiet. En nolltolerans mot icke-fackligt anslutna är ett medvetet val. I den tvingande kollektivismens anda får individens önskemål vika sig, som i det här fallet. Om Jeanette Zetterström Österberg var "riktig" vänsterpartist skulle hon tiga och betala för den där hemförsäkringen från Folksam, trots att hon varken behöver den eller vill ha den.
Den svenska modellen bygger på dialog mellan två parter, organiserade arbetstagare och arbetsgivare. Det finns fördelar med att som arbetstagare vara med i en facklig organisation, men organisationsfriheten inbegriper också den självklara rätten att stå utanför.
Inom Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är situationen en annan. De två partierna ser ofta snett på varandra och det är möjligen på första maj som de kan se sig som kusiner i anden. Fast en sak har de gemensam. Inom partiet ska man vara med i facket, att inte vara det är i sig misstänkt. Förra S-ledaren Mona Sahlin stod utanför facket i elva år som egen företagare och minister – och det förlät arbetarrörelsen henne aldrig för. Den som vill kunna stå fri får söka andra partier.