Domen hamnar i knät på utrikesministern

Respekten för journalistikens roll, för press- och yttrandefrihet ligger i vågskålen. Carl Bildts inledningsvis veka reaktion på gripandet av journalisterna – kombinerat med hans bakgrund i oljebolaget Lundin Oil – ligger honom i fatet, om uttrycket tillåts.
Det får inte finnas minsta möjlighet till misstanke om att utrikesministern ser mindre allvarligt på fallet på grund av att svenskarna ville granska Lundin Oils dotterbolags verksamhet i den omstridda Ogadenprovinsen. Martin Schibbye och Johan Persson riskerar nu långa fängelsestraff – för att de har gjort sitt jobb. Det är oacceptabelt.
En del av kritiken mot Carl Bildt har gått ut på att han skulle vara olämplig som utrikesminister för att han har varit styrelseledamot i ett oljebolag. Sådana känsloyttringar handlar mer om Carl Bildts politiska färg och person än någonting annat.
Vi ska förstås kunna ha politiker som lämnar internationella bolagsstyrelser för att ta ansvar för Sverige. Precis på samma sätt som någon kan komma från LO eller Greenpeace. Risken för lojalitetskonflikter måste bedömas från sakfråga till sakfråga.
Andra delar av kritiken har varit välbefogade. Det inledningsvis svaga agerandet från svensk sida samt Bildts svårigheter att lämna raka besked, gjorde ärendet ytterst besvärande för regeringen. Därefter har stödet för de fängslade journalisterna blivit betydligt bättre.
Domen bär på politiska förtecken, färgat av konflikten i Ogaden. Det slår mot pressfriheten på ett sätt som brukar vara vanligt i totalitära stater. Den svenska tysta diplomatin har gett föga resultat.
Statsminister Fredrik Reinfeldts markering efter domen är därför nödvändig: de två ska släppas och ges möjlighet att åka hem. Det skulle ha sagts från början, utan att hänvisa till att UD avråder från resor i området. Turism är en sak, journalistik en annan.
Etiopien är absolut inte känt för sin diplomatiska lyhördhet. Likväl måste Sverige och Carl Bildt nu visa att en smart dialog och politik kan nå acceptabla resultat.