Det är efterlängtad läsning. Donna Tartt är en sparsmakad författare och ”Steglitsan” är hennes tredje roman efter kultsuccébuten ”Det hemliga sällskapet” (1992) och ”Den lilla vännen” (2003).
”Steglitsan” är lång. 782 sidor. Den är ljuvlig. Perfekt. Den är sådan att när jag inte läser så tänker jag på den. När jag måste göra annat än att läsa så längtar jag efter den. När den börjar gå mot sitt ofrånkomliga slut känner jag mig nedstämd.
Kan man säga att en roman innehåller allt? Nej egentligen inte. Men om jag säger att ”Steglitsan” är fulländad, rik, komplex och generös. Den är en njutning att få sjunka in i, falla ner i och bli upplyft av. Berättelsen spänner över så mycket av mänskligt liv och språket är ett harmoniskt fyrverkeri. Som roman är den mättad, gåtfull, intrikat, spännande och oförutsägbar. Karaktärerna hinner vecklas ut, fördjupas och nyanseras. Donna Tartt skapar magi.
Ja, jag använder stora ord. Och det är en stor roman. Bara med intrigen överträffar Donna Tartt det mesta. Från en pojkes förtvivlan till internationell konstkriminalitet. Lägg till språket, skildringarna av sorg, kärlek och besatthet, ångest och beroende. Oj, vad de dricker sprit och sväljer tabletter och röker allt möjligt.
Miljöbeskrivningarna är detaljerade och njutningsfullt utsökta. Det stiger upp bilder från sidorna, dofter, det går att ta på. När Donna Tartt nogsamt berättar hur man restaurerar antika möbler, vad verktygen heter, hur man går tillväga, hur det känns. Åh, det är fantastiskt.
Boken handlar om den förtvivlade pojkens uppväxt, men den handlar också om konst. Vad konst betyder och vad konst kan göra med oss men också om konstens värde, det ekonomiska och det andra, ovärderliga och eviga. Den handlar om katastrofer. Om livet efter katastrofen. Den handlar om slumpen, ödet och kanske viljan. Om hur människors liv inte bara möts och korsar varandra utan trasslar in sig, oåterkalleligt. Den handlar om Manhattans kulturella trygghet för de som här hemma där och Las Vegas ödsligt sorgliga förorter. Om spelare och förlorare. Föräldrar och barn. Vänskap och kärlek. Fiender och hot. Misstag som inte kan göras ogjorda. Oförlåtligheter.
”Steglitsan” är romantisk. Inte romantisk som kyssar i solnedgången utan romantisk som tragisk på ett storslaget och evigt vis. Romantisk som i skönhet och förgänglighet. Och ändå så glimrande lustfylld läsning. Översättaren Rose–Marie Nielson ska såklart ha sin beskärda del av det berömmet.
Läs ”Steglitsan”. Läs den långsamt så den räcker länge.