Drama som håller hela vägen

När Millie flyttar till en ny stad hittar hon Emma, en tjej som är stark i sig själv och till och med vågar protestera när någon blir orättvist behandlad. Millie och Emma rider på samma ridskola, umgås hemma och i skolan och gör det mesta tillsammans.
Sedan händer det något. När klassen börjar sexan blir Emma sjuk och måste vara hemma i flera veckor. Lite trevande börjar Millie umgås med Madde och Louise, som har en betydligt hårdare stil. Utan att hon riktigt vet hur det går till har hon bytt sida och tappat bort Emma.
”Kan vi inte låtsas som om ingenting har hänt?” är inget berättartekniskt mästerverk. Det är många trådar och tidsplan som ska knytas ihop, och de kronologiska och känslomässiga kopplingarna blir inte alltid helt logiska. Dessutom lider boken av ett osmidigt bildspråk med långsökta och ofta helt överflödiga metaforer.
Personteckningen är desto bättre. Millie slits mellan viljan att vrida klockan tillbaka och viljan att passa in i sitt nya gäng, och hennes vilsenhet skildras med en sådan omsorg att den både blir begriplig och berörande.
Anette Eggert har ansträngt sig för att göra riktiga personligheter av både tonåringar och vuxna. Millies stressade mamma, som först verkar osympatisk men klarnar efter hand, är till exempel ett fint miniatyrporträtt. Millies veliga kompis Louise är ett annat.
Och dramat, den ouppklarade konflikten och outtalade saknaden mellan två före detta bästa vänner, håller hela vägen. Så här stark, och så här skör, kan vänskapen vara, särskilt när man är tretton år och det svåraste som finns är att vara sig själv.