Dramatiskt men vemodigt slut på Åkerö

Alltså blir det för publiken lite som det var för Haydn på 1700-talets slut, när en ny furst Esterhazy tog över och inte behövde någon musik längre.
Det blir att försöka trösta sig med rönnbärsfilosofin och att det är bäst att sluta när allt är på topp.
För det mesta har varit på topp denna gång med bra väder och rekordsiffra på 514 besökare.
Men kulturlivet i Södermanland blir naturligtvis fattigare. Samtidigt kan alla de sammanlagt tiotusen lyssnarna under de gångna sjutton festivalerna glädja sig åt allt som hänt under dessa år på somrarna och även höst, vinter och vår, när ett privatägt slott bjudit in med stora famnen.
Till höjdpunkterna under mina tolv år hör Göran Söllscher och raden av stråkkvartetter. Men jag minns gärna också hur Martin Bagge roade med Bellman och hur de två gitarristerna i Gothenburg Combo lurade oss att ett instrument plötsligt gick sönder. Och så var det den magiska kvällen med Katarina Blixt, som trollband alla med sin sång.
Inte så lätt alltså att överträffa detta.
En stark avslutning minsann blev det ändå på Åkerö. Och lördagen innebar precis som det ska vara ett lyft jämfört med öppningsdagen med ännu bättre spel och roligare musik.
Folkmusiktrion Väsen fick verkligen fart på sig själva och publiken på eftermiddagen trots hettan. Det blixtrade om stråkföringen i deras Upplandspolskor och schottisar, och Olof Johanssons nyckelharpa verkade tävla med Mikaels Marins femsträngade fiol och ändå var det supertätt i alla sextondelar mellan melodi och stämmorna med och mot. Och när det sedan bara sjöng av övertoner från Roger Tallroths 12-strängade gitarr och de hejade på med fotstamp och lekfull ögonkontakt, ja då förstod vi varför denna trio spelar över hela världen efter drygt 20 år som grupp.
Mitt enda önskemål hade varit någon mer lugn låt, likt den vackra valsen i dur till en brorsdotters dop.
På kvällen fullföljde Weberkvartetten traditionen med att varje år ha en stråkkvartett. Mozarts så kallade Jaktkvartett spelade de elegant och lekfullt, med lite gnissel i finalen men desto mer av upphöjd ro i Ess-duradagiot. Johan Ramströms ”Acta Lapponica” var roligt och tillgängligt fast modernt från 2007. Kraftprovet blev deras tolkning av Beethovens sena B-durkvartett med de fem första satserna så olika varandra och så den stora fugan som har chockverkan kvar än i dag och som spelades som vild galopp. Extranummer behövdes inte, men koralen ”Wenn ich einmal” gav lugn och evighetsperspektiv.
Söndagen fortsatte med de starka känslorna. Först ändå i kontrollerad tangokostym, när Nils-Erik Sparf och Matti Andersson började med Astor Piazzolla och Nino Rota. Men efterhand hade de arrangerat in mer och mer av bitar ur ”Våroffer”, och då blev det både intellektuellt stimulerande och riktigt roligt, som i Maria Kalaniemis stycke där en trött buffel irriteras av en surrande insekt.
Bäst blev slutet med de fyra årstiderna i Buenos Aires. Vilket klös i samspelet där.
Högsta dramatik var ofta påkopplad på kvällen. Ja, betydligt mer än vi är vana vid i romanssång och de kända sångerna av Grieg, Sibelius och Peterson-Berger. Och visst saknade jag schatteringar och klangnyanser i Rangströms ”Pan” som förlorade i hemlighetsfullhet men vann i extas.
Men jag gav mig snart för Maria Fontosch och hennes sätt att med hela kroppen göra miniopera av sångerna och hennes glädje i att sjunga och dra på volymen. Bäst fungerade detta i de ryska sångerna av Rachmaninov och Tjajkovskij där det bågnade av trånande längtan och ibland lycklig kärlek men mest olycklig.
Sista kvällen var det ju också och punkten sattes med besked också av Matti Hirvonen som suverän vid flygeln. Föreningens ordförande Per-Ivan Andersson rundade av kvällen alldeles lysande med tackord till alla.