Man ska inte dra alltför långtgående slutsatser på ett begränsat material. Igår rapporterade flera medier om en ny undersökning som visar att politiska skandaler blir längre och mer personfixerade när huvudpersonen är en kvinna. Tobias Bromander på Linnéuniversitetet har undersökt hela 92 skandaler mellan 1997 och 2010, men bara 13 av dessa är riktigt stora och utgör därför den betydande delen av materialet. Ett fåtal skandaler påverkar slutsatserna mycket, vilket kan ge en snedvriden bild av verkligheten. Hur resultatet hade blivit om 2011, med drevet mot Juholt, inkluderats är det ingen som vet.
Att resultatet är ett bevis på medial dubbelstandard snarare än slumpen är därför inte självklart. Exempelvis är det knappast konstigt att rapporteringen kring Gudrun Schymans alkoholproblem varit mer personfixerad än artiklarna om Carl Bildts eventuella ansvar för Lundin Petroleums agerande i Etiopien. Att kvinnor behandlas hårdare motsägs också av att det under mätperioden uppstått nästan dubbelt så många skandaler mot män som mot kvinnor. Den siffran har dock inga medier valt att rapportera om.
Därmed ska inte uteslutas att det kan finnas vissa skillnader mellan hur män och kvinnor behandlas i medierna, men skandalernas typ och hur de hanteras spelar troligen betydligt större roll. Det finns ett publicistiskt ansvar att tänka över hur politiker av olika kön behandlas, men också ett politiskt ansvar att stötta och hjälpa de som utsätts för mediedrev. Få skandaler har blivit stora utan att huvudpersonerna kommit med felaktiga bortförklaringar, vilseledande information eller världsfrånvända uttalanden.
Bromanders forskning är viktig, men det magra materialet behöver kompletteras med mer forskning innan några definitiva slutsatser kan dras.