Du vet inte vad du har förrän du sagt adjö
För det mesta är vi som hund och katt. Vi är nog så olika som ett syskonpar kan bli. Sofia är väldigt feminin av sig medan jag under hela min levnadstid har fått höra att jag är en pojk-flicka. För att ta ett av miljoner exempel.
Så jag trodde inte att det skulle bli nån skillnad alls när hon drog, förutom att jag skulle få det mycket lugnare på morgnarna. Sofias morgonpigga humör har nämligen aldrig matchat mitt egna så underbart dåliga morgonhumör särskilt bra. Och sedan så skulle jag slippa hennes eviga tjat om att jag ska göra frisyrer på henne (vilket jag är urdålig på) eller hjälpa henne att välja kläder. Ja, jag skulle få det riktigt lugnt och skönt.
Vi lämnade henne på Skavsta en tidig morgon i början av september. Och eftersom mitt vanliga humör på morgnarna inte ens var i närheten av att försvinna så var jag grinig, som vanligt. I stället för att gör som min mor och bror och de andra två tjejernas familjer stå och snyfta lite och kramas så stod jag och surade över att jag hade tagit på mig stickade raggsockor.
Sedan flöt tiden på, men inte ens då längtade jag efter henne. Det var inte förrän hon åkte igen efter att ha varit hemma och hälsat på för första gången som jag insåg att det faktiskt fattades något hemma i huset.
Jag började tänka på våra roliga stunder i stället för de dåliga. Våra vardagliga storgräl byttes ut mot våra sena kvällar när vi bara satt och skrek av skratt, då vi båda borde ha gått och lagt oss för länge sedan.
Och ju mer tiden gick, desto mer började jag sakna hennes ovanor också. Som att hon i tid och otid ska sjunga (något som fick mig att näst intill begå självmord på morgnarna). Ja, jag saknade till och med hennes tjat om hjälp med kläderna, fastän jag varje gång jag gick med på att hjälpa henne visste att vad jag än sa så skulle det inte duga.
Detta är egentligen inget konstigt fenomen, att man inte riktigt inser vad ens syskon betyder för en förrän de är borta. Och kanske borde jag ha vetat bättre, jag som jämt predikar för mina vänner om en rad ur en Savage Garden-låt som jag har lagt beslag på: I belive you dont know what youve got until you say goodbye.
Ändå tror jag att jag inte kommer att ändra mig ett dugg när hon flyttar hem igen.
Säkerligen kommer jag inte att tänka den där extra gången som impulsiva jag borde göra innan jag öppnar munnen för att säga något elakt. Jag kommer fortfarande att hata att hon jämt vill prata om sina känslor med mig, jag kommer fortfarande surt att skaka på huvudet då hon vill att jag ska frisera hennes hår och jag kommer garanterat att försöka strypa mig själv när jag hör hennes så kallade operasång på morgnarna. Men ändå, ändå så kan jag inte låta bli att längta ihjäl mig till tisdag, då min nyss 20 år fyllda syster kommer hem, eller ännu mer till juni då hon förhoppningsvis flyttar hem till Sverige för gott.
Så jobbar vi med nyheter