Ministern häver ur sig en kommentar som han borde ha avfärdat redan som tanke. En rad Socialdemokrater tar då till brösttoner mot Mats Odell, som därmed ska tuktas offentligt. Syftet är förstås att skapa sympati med Mona Sahlin för att hon tvingas utsättas för det historiska fiaskot ännu en gång. Till en viss gräns fungerar det.
Att slå på den som ligger ned, är inget bra sätt att skapa sympatier för den egna saken. I det här fallet ligger Mona Sahlin mer eller mindre platt som en pannkaka.
Förtroendematchen mot statsministern är också hopplöst förlorad. Mona Sahlin kommer aldrig att kunna vinna valet åt de rödgröna. Hon blir dock, krasst sagt, statsminister om Miljöpartiets opinionsframgångar visar sig tåla en hårdare granskning.
Därför kan man fundera på varför kommunministern så tydligt väljer att sparka nedåt, när han hade kunnat fokusera mer på oppositionens rundhänta löften – och visa hur detta bara leder till allt tyngre bördor för skattebetalarna till ytterst begränsad samhällsnytta.
Dessutom är ju en av regeringens tydliga kommunikationsstrategier, att visa hur de fyra Allianspartierna noga vårdar skattemedlen medan oppositionen villigt släpper in syskonen Slösa och Beskatta i Rosenbad.
Huvudkritiken mot oppositionen bör gå ut på att visa hur den politik som de rödgröna står för direkt missgynnar och skadar Sveriges utvecklingsförutsättningar i en globaliserad värld.
Det är inte sista gången vi får en debatt om debatten den här sommaren. Detta är en valrörelse där de smutsiga tricksen aldrig är långt borta. Någon gång då och då skvätter det upp slaskvatten också på estraden. Men i de flesta fall pågår sådant i andra, mer dolda och mindre uppenbara miljöer. I detta finns inga oskyldiga.