Så kom första sakpolitiska livstecknet från Socialdemokraternas nya ledning. Det blev en dyrköpt historia. För samtidigt som partiet tror sig kunna skapa 20 000 nya jobb för två miljarder, höjer man arbetsgivaravgifterna för unga med 16 miljarder. Hur många jobb som går förlorade av det tilltaget nämns förstås inte.
Den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga har varit svår att utvärdera. Oppositionen hävdar att det inte åstadkommits något alls, vilket är en rejäl överdrift åt det negativa hållet. Regeringens argument är att företagen hävdar att de sänkta kostnaderna räddade jobb som annars hade gått förlorade under krisen och då skulle ha belastat samhällsekonomin på a-kasse- och bidragssidan. Det ligger något mer i detta än i oppositionens kritik. Sänkta arbetsgivaravgifter för unga må vara ett trubbigt verktyg, men att öka kostnader har aldrig varit ett effektivt sätt att få fler i jobb.
Socialdemokraternas höjda arbetsgivaravgifter får den omedelbara effekten att lönekostnaden för varje anställd under 26, i företag, i kommuner och landsting, rakar i höjden. Det kommer att tvinga fram sparpaket – och med hög sannolikhet minska arbetskraftsbehovet. För att stimulera efterfrågan på arbetskraft är det bättre att arbeta för att pressa ned arbetsgivaravgifterna för alla.
Däremot är det inget fel på Socialdemokraternas ambition att underlätta vägen in på arbetsmarknaden med hjälp av utbildnings- och praktikinsatser. Långtidsarbetslöshet kostar för mycket, i form av personligt pris och skattemedel. Poängen är dock att de fyra Allianspartierna i regeringen är steget före och har satt in liknande åtgärder. Den nya S-ledningen lägger alltså en kaka på kakan – och det är dyrköpt dubbelarbete. Missade man helt att de här åtgärderna redan fanns i regeringens arsenal? Det första intrycket av den S-märkta jobbpolitiken blir mer Juholt än nystart.