Genom att måla upp en skräckvision över vad människans livsstil kan få för konsekvenser, kan man få folk att reagera på en samhällsutveckling som vi kanske slutat bry oss om eller tar för givet.
Att sätta upp en dystopi för barn kan kännas kontroversiellt. Men i en tid då världens miljöpolitik så gott som havererat känns Propellerteaterns mörka samhällskildring "Ankan, Gurkan och Rövargöken" som hade premiär på lördagskvällen, klockren.
Föreställningen utspelar sig i ett tunnelsystem efter katastrofen. Det är en mörk, kall och ogästvänlig värld. Något som förstärks av Fredrik Sundbergs ljud- och ljusbild med tung industrimusik och blinkande stroboskopljus.
Här nere lever figurerna Ankan, Gurkan, Rövargöken och Vasslestrut. Det är slut på vatten och de lever under ständigt hot av "kolakola" (en pik mot de multinationella drickajättarna?)
Skådespelarnas kläder, som för tankarna till scifi-filmen "Mad Max" från 1979, bidrar till den postapokalyptisk känslan.
Det går inte att återge handlingen i "Ankan, Gurkan och Rövargöken" utan att avslöja för mycket. Men centralt är vattenbristen.
Gurkan, som spelas av Magnus Lövgren beger sig ut på jakt efter vatten till vännen Ankan (Bodil Persson). På vägen möter han tuffingen Rövargöken (Jenny Frölander) som inte litar på någon men som efter mötet får smak på vänskap.
Gurkan stöter även på Vasslestrut (Anna Frölander) som innan katastrofen var världens snabbaste. Nu bjuder hon publiken på befriande skratt med sitt snabba pladder.
Rolig är även Rövargöken - särskilt när hon lättar upp stämningen med felsägningar under föreställningens kanske sorgligaste del.
Skådespelarna gör överlag en fin premiärinsats med stor värme och backar som vanligt inte för de svåra frågorna. Och fast vi vet att det är kört, föds i misären ett hopp som hänger med långt efter föreställningens slut.
Har egentligen bara en invändning. 30 minuter är väl kort - till och med om man är barn.