Effekterna räddar filmen
Day after TomorrowRegi: Roland EmmerichMedv: Dennis Quaid, Jake Gyllenhaal, Emmy Rossum, Ian Holm, Sela Ward m flRöda Kvarn (Nyköping), Roxy (Södertälje)
Ingen fara, skulle jag vilja påstå. Det är faktiskt ganska svårt att göra det.
Roland Emmerichs senaste katastroffilm påstår nämligen att nästa istid är nära. Väldigt nära, till och med. Bara några dagar efter att en forskningsstation i Skottland upptäcker de första varningstecknen är den norra halvan av jorden täckt av snö och is.
Innan dess hinner tornados slita sönder Los Angeles, gigantiska hagel krossa Tokyo och en översvämning dränka New York, samtidigt som Emmerich presenterar sina schablonartade rollfigurer för oss.
Hjältarna är den amerikanska klimatologen Jack Hall (Dennis Quaid) och hans son, Sam (Jake Gyllenhaal). Och skurken är den amerikanska vicepresidenten, som under en FN-konferens försöker bagatellisera Jacks varningar och enbart se de globala problemen ur ett ekonomiskt perspektiv.
Roland Emmerich har alltså gjort en politisk popcornrulle. En skräck-propaganda som predikar om samverkan och miljöhänsyn. Som Emmerich hävdar är baserad på vetenskapliga fakta.
Det sistnämnda verkar vara hans största misstag. Enligt den danske professorn, som har skrivit artikeln i kvällstidningen, finns det betydligt större problem att oroa sig för än att den globala uppvärmningen inom en snar framtid skulle orsaka ännu en istid till exempel vattenbrist, undernäring och smittsamma sjukdomar.
Oavsett vilket har Emmerichs profetia givit upphov till några maffiga datortillverkade filmscener. Och jag tror faktiskt att det främst är för dem som biopubliken kommer att välja Day after Tomorrow denna sommar.
Precis som i Emmerichs tidigare katastrofsuccé, Independence Day, får vi följa några få individer som kämpar för att överleva när jorden håller på att gå under. För att lyckas gäller det att inte drabbas av panik eller handla överilat.
Det gör naturligtvis inte Jack. Han verkar helt orädd och är dessutom den som bäst kan förutspå vad som kommer att hända härnäst. Att han ska lyckas rädda sin förälskade son, som har sökt skydd på New Yorks stadsbibliotek, råder det aldrig någon tvekan om.
Men vad vore rollfigurerna i en katastroffilm utan en massa läckra specialeffekter? Ännu plattare förmodligen. För dialog och undertext är inte Emmerichs starka sida. Att se Jack, Sam och de andra reagera på snabba temperaturfall, människoätande vargar och självuppoffrande kolleger är däremot ganska underhållande.
Innan ljuset i salongen tänds får vi dessutom se vicepresidenten göra avbön.
Jag tvivlar inte för en sekund på att Emmerich, även om han verkar naiv, är välmenande. Och utan tvekan är han en jävel på marknadsföring.
Mari Edman
Så jobbar vi med nyheter