Så är den avgjord, årets rafflande uppgörelse i SN-novellen.
Jag känner mig hedrad över äran att få ha suttit i juryn. Och det var sannerligen ett svettigt uppdrag må ni tro. Ett femtiotal noveller, från fjärdeklassare upp till gymnasiets tredjeklass deltog i tävlingen som i år hade deckartema.
Min gode vän, författaren Sofie Sarenbrant, var vänlig nog att ge SN hela sin deckarskola för fri publicering inför startskottet av novelltävlingen. Jag hoppas att många av er passade på att läsa den. Om inte för att skriva deckare så för att inspireras av att det går att göra någonting av sina rädslor. Sofie är nämligen en av de absolut mest skraja personer jag känner och efter alla hennes böcker är det imponerande att se hur hon har lyckats förvandla rädslan till någonting lyckosamt. Både på det kreativa och karriärmässiga planet.
Själv plöjde jag novellerna hemma i vårt lilla torp ute på den sörmländska landsbygden. Som är allt annat än ljus så här års. Att novellerna höll hög nivå visade sig inte minst på ett av de mindre barnen i hushållet. När jag en kväll gått ut för att mata djuren och nöden där inne blev för stor, samtidigt som trappen upp till ovanvåningens toalett blev alltför mörk slog rädslans kreativitet till med full styrka.
‒Mamma, jag upptäckte att vi har en toa även på nedervåningen.
Den SN-novellmörkerskrajsna filuren var mycket nöjd när hen pekade mot kattungarnas sandförsedda låda.