Elegant och känslosamt tolkad Bach
Alla musiker som hetat Bach är oöverskådligt många i så där sju generationer. Bara minneskonstnärer kan hålla reda på dem och deras tre förnamn vardera.Ett välkänt och lite hyschhyschigt ämne är ju att den store Johann Sebastian själv fick tjugo barn med två hustrur.
Extra härligt var det att få höra denna musik på tidstrogna instrument, kopior eller original.
Speciellt hammarklaveret lät underbart i Stensalens akustik. Det svarade verkligen fylligt och skönt när Karin Jonsson-Hazell satte dit oktaverna i basen, och skalor och drillar och passager fick en tyngdlös lätthet och elegans. Och i kadensen till Johann Christophs trio var titanen Beethoven nära.
Salen är ju för övrigt samtida med en hel del av kvällens musik när barock övergår i rokoko.
Mest kvar i barocken var Carl Philipp Emanuel med sin trio i h-moll, lik sin pappas svit i samma tonart och även med traversflöjten i centrum. Härligt spelad!
Det tonsvaga klavikordet fick vi höra plinga i det som senare blev det första C-durpreludiet i Wohltemperierte.
Och när det inte räckte för den känslosamme Wilhelm Friedemann kunde han nästan romantisk ge sig hän åt ett klagande Lamento på hammarklaver, som vi fick höra det.
Elegansens och den sorglösa tafattleken hörde vi i en duo för flöjt och violin, lekfullt spelade av Mats Klingfors och Maria Lindal.
Så jobbar vi med nyheter