Eleganta eländesromaner
Lemony SnicketEn olustig börjanReptilrummetDen sorgsna sjönDet sällsamma sågverketÖvers. John-Henri HolmbergEgmont Richter
Jag är ledsen att behöva säga det, men recensionen som du just nu läser är ytterst obehaglig. Den handlar om en serie böcker för barn som innehåller sådana hemska och vederstyggliga inslag som blodiglar, en stor läslampa i mässing, livsfarliga ormar, en ond greve, kall gurksoppa och en gigantisk sågmaskin.
Syskonen Baudelaire, vilkas sorgliga liv dessa böcker tecknar, är både söta, charmiga och begåvade, men de förföljs av en fruktansvärd otur. Redan i det allra första kapitlet i den allra första boken omkommer barnens föräldrar i en fasansfull eldsvåda. Som en följd av detta får 14-åriga Violet, 12-åriga Klaus och spädbarnet Sunny flytta till en avlägsen släkting, greve Olaf, som på alla sätt försummar sina förmyndarplikter och i stället gör allt han kan för att komma åt den förmögenhet som barnen Baudelaire kommer att ärva när Violet blir myndig.
Det är med varningar i stil med dem ovan, och med en ytterst säregen berättarröst, som den mystiske författaren Lemony Snicket håller på att erövra barnboksvärlden. I Snickets hemland USA har böckerna firat enorma triumfer och vunnit läsare bland både barn och vuxna. I böckernas baksidestexter försöker författaren på alla sätt avskräcka potentiella läsare, och när han nyligen gav ut sin oauktoriserade självbiografi fann han innehållet så frånstötande att boken försågs med ett vändbart omslag, så att köparen skulle kunna sätta in en bok med den betryggande titeln Ponnyfesten i hyllan i stället.
Det finns som bekant inget bättre sätt att väcka intresse än att kalla något för förbjudet.
I Sverige har nu fyra delar om syskonen Baudelaire utkommit. En olustig början skildrar barnens begynnande olycka och deras första ödesmättade möte med Greve Olaf, mannen som ska bli deras värsta fiende. I Reptilrummet får barnen ett tillfälligt hem hos sin muntre farbror Monty och hans ormar.
Monty är bara en i raden av välmenande men handlingsförlamade släktingar som passerar förbi; den ständigt skräckslagna tant Josephine i Den sorgsna sjön, hon som fruktar mäklare mer än något annat på jorden, är en annan. I Det sällsamma sågverket tvingas barnen arbeta i en fabrik där de bland annat får sköta livsfarliga maskiner, och där lunchen varje dag består av tuggummi. I varje bok (författaren planerar en serie i 13 delar) får barnen en ny fristad, den ena mer olämplig än den andra, och i varje bok hemsöks de av den ständigt förklädde men alltid lättgenomskådade greve Olaf.
Lemony Snicket (som är en pseudonym för den 33-årige deckarförfattaren Daniel Handler) skriver eländesromaner i Dickens stolta tradition. Han saltar dem med välriktad kritik mot en förstockad vuxenvärld och pepprar med språkliga finesser, bisarr fantasi och en total brist på respekt för vad som egentligen passar sig i en barnbok.
Han har också skapat tre förtjusande huvudpersoner som befinner sig långt bortom de sedvanliga klyschorna: Violet, storasystern med uppfinnartalanger, Klaus, den beläste brodern som minns det mesta han någonsin lärt sig, och Sunny, som med sin talang för att bitas löser de flesta situationer som de äldre syskonen går bet på. (Snickets hemsida inbjuder läsarna till att diskutera frågor som denna: Sunny, det yngsta barnet Baudelaire, använder ofta sina fyra vassa tänder på ett aggressivt sätt för att försvara sig mot Greve Olafs förskräckliga uppträdande. Är detta en lämplig förebild för små barn?)
Det svenska förlag som köpt Snickets böcker har gjort ett fynd. Synd bara att inte lite mer krut har lagts ner på att hitta en översättare som mäktar med författarens språklekar. Det finns väl inget som säger att barn har mindre känsla för spännande ordval och fyndiga allitterationer än vuxna?
Så jobbar vi med nyheter