Elisabet sprider läslycka
Barn som inte har knäckt läskoden och som plötsligt gör det pang säger det bara och så förstår de vad krumelurerna betyder det känns som att få en medalj, säger Elisabet Johansson Wikner, lärare på Långsätterskolan i Nyköping.
Projektet som bekostas av Nordiska ministerrådet, innebär att Långsätterskolan tillsammans med en finsk, en norsk och en dansk skola, på olika sätt samarbetar över riks- och språkgränserna. Sedan projektet startade 2005 har Elisabet och hennes kollegor rest till grannländerna för att utbyta tankar och idéer med lärarna där. Och när SN kommer på besök på skolan är de nordiska kollegorna på plats för att undervisa de svenska barnen och planera inför höstens gemensamma projekt.
Vi ska jobba kring en historisk händelse på respektive hemort. Gästabudet ligger ju nära till hands för oss. Sedan skickar vi historierna som paket mellan skolorna. Det brukar bli en riktig fest här på skolan när paketen ska öppnas, berättar hon.
På Långsätterskolan har Elisabet Johansson Wikner jobbat i flera år. Barnen hon undervisar går i årskurs två och tre. Tidigare jobbade hon som förskolelärare och vikarierade som förskolechef, men insåg allt eftersom att det var skollärare hon ville vara. När hennes egna två döttrar blivit lagom stora, började hon därför vidareutbilda sig.
På fritiden sjunger hon i Nicolai motettkör. Och så läser hon förstås, så fort hon kommer åt.
Jag har alltid tyckt om att läsa. Redan när jag var liten gjorde jag det. Och jag tyckte om att gå i skolan. Det hänger ihop. Läsningen är en så stor del av skolan att det blir tungt om man har problem med den.
Läsinlärning är en speciell process. Det största jobbet gör barnen själva, men utan vägledning från såväl skola som familj, går det inte säger hon. Och ska hon ge föräldrar ett tips, så är det detta:
Man ska läsa högt. Så mycket man bara kan.
Läslyckan består i att förstå samhället man ingår i, text finns det ju överallt. Därtill kommer njutningen som skönlitteraturen kan ge.
Själv minns Elisabet sin första stora läsupplevelse, det var när hon för första gången insåg att hon kunde läsa textremsorna på teven:
Då kände jag mig riktigt, riktigt stor.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!