Veckans, kanske till och med årets, mest obligatoriska läsning återfinns i Margit Silbersteins kolumn i Dagens Nyheter (DN (8/8). Den borde läsas av så många människor som möjligt. Margit Silberstein är journalist och känd som SVT:s tidigare inrikespolitiska kommentar. Hon är även judinna.
I hennes text skildrar hon hur hon upplevde Almedalsveckan. Ni vet, den årliga politikerveckan på Gotland som är tänkt att främja demokratin? Eller den vecka då en våldbejakande, öppet nazistisk terrorgrupp satte skräck i människor på Visbys gator. I sin text tar Silberstein upp en text Johan Hakelius skrev (Expressen 8/7) som på ett oerhört raljerande sätt redogör för att han minsann inte stötte på några nazister där. Hela Hakelius text är en oroväckande relativisering riktad mot de "politiskt korrekta", de som kände en uppriktig oro över att Nordiska Motståndsrörelsen befann sig på plats.
Silberstein beskriver den oron: "Det var inte alls spännande att känna en rädsla inför besöket. Jag var rädd för att jag, som synts i tv, skulle bli igenkänd av dem, som inte anser mig värd att andas deras luft. De som förnekar det som är sant, att jag berövats min historia och mina rottrådar, de som förnekar gasen och krematorierna. De som förnekar Auschwitz, mitt livs förbannelse. Jag var rädd för dem och jag var rädd för mina egna känslor. Och ja, jag hörde stöveltrampen, de som plågat mamma på natten."
Det är en text som känns välbehövlig även fast den inte borde behövas. Jag tror att mycket beror på empatilöshet. Något som präglar dagens samhälle allt mer. Förmågan att sätta sig in i någon annans situation och känslor. Jag tror vi alla skulle tjäna på att åtminstone försöka göra det mer.