En arbetsgivare som alla andra

Förhoppningsvis dröjer sig den insikten kvar nästa gång det partipolitiska hjärtat vill hävda att det bara är Alliansregeringens vägval som gör att ungdomsarbetslösheten ser ut som den gör.
Kommunen agerar som alla arbetsgivare. Särskilt socialt ansvar och sådant ligger vid sidan av anställningspolicy och arbetskraftsbehov. Kommunen måste vara kostnadseffektiv och rekrytera klokt. Det är att vårda skattepengar.
Varje anställning är en investering. Arbetsmarknadslagarna gör en felrekrytering mycket dyrköpt. Alltså tar en arbetsgivare det säkra före det osäkra – åtminstone så länge kostnaden är densamma. Just därför borde politikerna i en kommun se möjligheterna med så kallade ungdomsavtal; en tidsbestämd lägre förstalön för den som vill visa att man växer med en utmaning. Det var detta fullmäktigedebatten gällde.
Arbetsuppgifter som inte kräver en viss tid av specifika teoretiska studier för att klara av, brukar beskrivas som okvalificerade jobb. Sådana behövs för att ett samhälle ska fungera.
Att ge unga utan studiemotivation en chans att praktiskt kvalificera sig till sådana tjänster, är vettigt. Det passar inte överallt, men möjligheter finns om man väljer att se dem. Detta är vad Centerpartiet under lång tid har pekat på, och fått utstå omfattande bombardemang från LO-fackligt håll. Nu rör sig Folkpartiet i samma tankesfärer som Centern.
Med alternativ som något lägre lön eller radikalt sänkta sociala kostnader för att anställa, kan nya möjligheter uppstå. Motståndarna till ungdomsavtal påstår att det är ett val mellan svältlön eller ”ett riktigt jobb”. Så enkelt är det inte alls.
Att bedöma alla jobb efter ingångslönen, är för enkelspårigt. I fullmäktige lyfte Folkpartiets Göran Silfverling förtjänstfullt perspektivet lönespridning. Yrken med låga eller normala inkomstnivåer där många som jobbat länge bara tjänar marginellt bättre än den nyanställda, verkar få allt svårare att locka ny kompetens. Inte minst i offentlig sektor. Vem vill veta sin slutlön när man börjar?
En lägre ingångslön blir vettigare om den möjliga löneutvecklingen är något att ha. Även för sådant som kallas okvalificerade jobb.
Precis som Moderaternas Charles Westerberg lyfte fram, väljer långtidsarbetslösa unga inte mellan högre ingångslön eller lägre ungdomsavtal. I bästa fall kan det bli studielån som ger ungefär vad ungdomsavtalet skulle ge. Men alldeles för ofta är alternativet att förbli utanför, på en snitslad stig mot arbetsmarknadsåtgärdernas Fas 3.
Det finns varken ungdomshyror eller ungdomspriser på mat eller kläder. Men det är billiga argument för den som hänvisas till socialbidrag.
Politiker som vill ta itu med ungdomsarbetslösheten måste se gråskalans nyanser, inte fastna i svart-vitt. Självklart behövs statliga satsningar på studier och praktikplatser – men även den som inte fixar plugget kan på rätt plats göra ett rejält jobb. Om hen får chansen.