En boss i toppform
Springsteen ÄR the boss. Så är det bara, punkt slut. Inför ett fullsatt Hovet bjuder han på en magisk show från början till slut.
Det spelar liksom ingen roll vad han gör, hans fans älskar honom i alla fall. Folk slutade ju inte att lyssna på honom när han släppte plattorna Human Touch och Lucky Town 1992. Två skivor som,
i mångas tycke, är de blekaste exemplaren i hans annars så lysande skivkavalkad.
Just därför förlåter publiken honom för den minst sagt såsiga inledningen med Downbound train och Reason to believe. Den senare där Bruce mest låter som en lungsjuk vettvilling med sitt munspel, distade mick och fotstamp.
Det är först när Devils and dust, titellåten från senaste plattan, drar igång som det blir riktigt bra. Då visar bossen vilken toppform han är i och får, så klart, publikens gensvar. Bossen är uppenbarligen på bra humör och skojar och skrattar om vartannat i mellansnacken.
Tanken är att det ska vara en intim konsert, och stjärnan himself ber publiken att vara så tysta som möjligt.
Men det är svårt med vardagsrumskänslan när över 6 000 personer ska trängas
i samma soffgrupp.
Det är dock en häftig känsla med akustiskt inför så många. Bara tramporgeln och hans stämma som fyller hela Hovet. Och kontrasten mellan ett ensamt munspel som kändes ända in i märgen och cirka 12 000 händer som applåderar vilt är enorm.
Bäst är ett av extranumren och en av kvällens stora överraskningar Blinded by the light. Då fullkomligt kokar den smältdegel av gräsrotsrock, blues och akustiska gitarrer som Hovet utgör. Dessförinnan har bossen fått hela publiken att stämma upp i allsång till Helan går. Lite mäktigt ändå, på något skumt vis.
Andra låtar med gåshudfaktor är 11 september-balladen Empty sky, My hometown och Walk like a man. Den sista, ett bortglömt spår från Tunnel of love-skivan, blir en vacker och mäktig ballad som tränger sig innanför skinnet.
Inför extranumren genomförs den inplanerade stage-rushen som den uppmärksamme har kunnat läsa om på webbsidor för fansen. De lyckliga med sittplats på parkett rusar fram till scenen i hopp om att få ett handslag av bossen, eller kanske en svettdroppe från hans panna.
Sista låten för kvällen, en magisk och underbar Dream baby dream (som faktiskt är en cover), blir som en gospel där pastor Springsteen släpper taget om både tramporgeln och låten.
Han ställer sig upp, går fram till scenkanten och manar på publiken att fortsätta drömma oavsett vad som händer. När han sjunger come on and open up your heart tror jag att 6 000 hjärtan var öppna för Bruce just där, just då.
Så jobbar vi med nyheter