En centralstyrd polis kräver mer lokal makt
Från oppositionssidan var man därefter snabbt ute och sade sig vilja göra samma sak. I det läge som är nu är det inget parti som vill framstå som det som är emot att röja i den byråkratiska strukturen.
Det finns en logik i förändringen och kritiken inifrån Polisen har också varit tydlig mot ineffektiviteten i den rådande ordningen. En ökad nationell styrning betyder att Rikspolischefens makt stärks, hierarkin blir tydligare när 21 mellanstegsmyndigheter suddas ut.
Viktigt är dock att en sådan process inte främst går ut på att minska kostnader. Fokus måste ligga på funktion, för en gångs skull. Dessa pengar ska inte plockas bort från Polisen, utan komma till bättre nytta i andra led. Om tolkar det behov som vi ser i vardagen som medborgare, borde det främst handla om såväl ökade utrednings- som utryckningsresurser. Det sistnämnda inte minst nattetid och helger.
För det svåra är nämligen inte att stryka ett mellanled med länspolisnämnder. Visst skapar det färre beslutsnivåer, men det är att göra det lite för lätt för sig att hävda det är ett Alexanderhugg som löser Polisens interna kommunikations- och styrproblem.
En nationalisering riskerar att öka avståndet till medborgarna på de platser där enskilda poliser ska göra sitt jobb varje dag och natt. Därför behövs det också ett ökat inslag av decentralisering om det ska fungera med en spetsigare topp på den nationella strukturen.
Det handlar om hur man ökar de lokala påverkansmöjligheterna och Polisens egen förmåga att göra tydliga lokala prioriteringar. Hur ska den nära polisen säkerställas? Centerpartiet vill ha lokala polisnämnder, i de större städerna i varje stadsdel. Varje kommun ska ha egna stationerade poliser.
Kristdemokraterna talar om att knyta närpolisen närmare kommunerna. En effektiv, nära polis kräver fingertoppkänsla, inte minst om vi menar allvar med brottsförebyggande arbete och en effektiv bekämpning av den så kallade vardagsbrottsligheten.
Så jobbar vi med nyheter