Höstbudgetens stora partipolitiska strid har handlat om det femte jobbskatteavdraget – och om höjningen av brytpunkten för statlig skatt. Det är inte konstigt. Det är ett typexempel på där ideologierna krockar i svensk partipolitik. Oppositionen, undantaget Sverigedemokraterna, har mycket svårt för skattesänkningar. I grund och botten bygger detta motstånd på idén om att pengarna är statens till att börja med, att hög skatt på inkomst är närapå en naturlag i svensk folkhemsekonomi. Samtliga jobbskatteavdrag har följts av snarlik debatt. Regeringen säger att skattebetalarna får behålla mer av det de tjänar, att ekonomin växer och därmed statens skatteintäkter. Oppositionen protesterar och anser att regeringen med sänkningen kastar bort skattepengar som staten i stället borde använda.
Det är en bra debatt. Tesen om att höga inkomstskatter ger god välfärd är i dag ifrågasatt på ett sätt som förklarar varför Socialdemokraterna har haft svårt att bygga ett trovärdigt regeringsalternativ sedan partiet förlorade makten 2006. Därför vågar man bara ta en indirekt strid mot jobbskatteavdragen.
Fast regeringen kommer inte undan med att bara sänka skatter utan att visa att politiken samtidigt säkrar ett mer robust skyddsnät som står pall även för kristider. Detta kommer Alliansföreträdarna att ständigt behöva debattera under kommande valrörelse.
En regeringskonstellation som har mött en hel del befogad kritik på senare tid om brist på idéer och alltför begränsad reformagenda, hamnar lätt på reträtt i sådana lägen. Därför är det viktigt att se andra idéburna reformer som tar plats i budgeten. En underskattad sådan, som inte kostar skattebetalarna några enorma summor, är reformen En dörr in.
Det blir myndigheternas uppgift att samlas kring en instans dit företag lämnar de uppgifter som statsmaktens företrädare är intresserade av. Företagen slipper lämna samma uppgifter till ett flertal olika myndigheter, byråkratin minskas liksom krångel och kostnader för företagare. Detta kostar statskassan 67 miljoner kronor. På samma sätt avsätts skattemedel för att införa en liknande digital tjänst för medborgare. För 38 miljoner ska Det digitala steget utvecklas, där så mycken myndighetskommunikation som möjligt riktad till medborgarna ska samlas och samordnas. I slutänden sparar det även pengar åt staten när allt färre pappersbrev behöver skickas ut.
Reformerna är av principiellt såväl som praktiskt värde. Det de fyra Allianspartierna har, eller i alla fall borde ha, gemensamt är synen på statens makt i förhållande till individen. Frihet i vardagen bygger på att staten ska anpassa sig för att nå ut till medborgarna – inte tvärtom. Ett gott näringsklimat för företag och företagare bygger på att det är staten som ska underlätta för företag, inte tvärtom.
Det är också den principen som måste vara utgångspunkten i Alliansens sociala reformer och förändringar av socialförsäkringar. Hänsyn till individen måste få ett värde i mötet med de stora systemen.