En ensemble som visade hur man andas och fraserar fritt

En tröst är att Musik i Gryt kommer varje år i maj när det är som allra vackrast.
Så var det verkligen också i torsdags kväll. Och dessutom bokstavligen så inne i kyrkan under konserten. Ofta var spelet så bra att jag inte tänkte på hur bra det var. Det var bara att ge sig hän och njuta åt samspel och samklang på högsta nivå.
Jag gissar att det är ännu svårare att spela stråktrio än kvartett eftersom allt hörs. Och när Mozart i K526 arrangerade Bach var det förstås meningen att det skulle bli precis som i Gryt: tre stämmor med sin egen profil men samtidigt överens om en gemensam stråkklang.
Helt annat följde med ett arrangemang av Claude Debussys fyrhändiga lilla pianosvit i fyra dansanta satser. Här fick Cecilia Zilliacus lysa på höjden, Johanna Persson måla med bredare pensel i mitten och Kati Raitinen visa cellons hela register från höga sololägen till djärvt brutna ackord från basen och uppåt. Som ensemble visade de hur man andas och fraserar fritt och lätt men ändå som en man, nej kvinna menar jag förstås.
Som musik är detta inte Debussys bästa, så tidig och ännu konventionellt underhållande han var 1889. Men som stråktrio blev det upphöjt förädlad underhållning, som allra mest sublim i den sordinerade menuetten.
Mozart blev förstås kvällens huvudsakliga behållning, men så är också trion i Ess-dur K563 en gott exempel på hur en mogen mästare höjer sig över sina egna personliga svårigheter i livet och ger olympisk mening och himmelsk längd åt ett divertimento i sex satser.
Ja, finalen pekar framåt mot den åldrande Haydns rofyllda syn på årstidernas växlingar med en tretaktsgungande lugn melodi i dur.
Fascinerande i torsdags var att om det någon gång ryckte det minsta i samspelet blev det omedelbart tillrättalagt.
Men som helhet upphöjt musicerande värdigt tre olympiska spelare.