En film som känns
I bagaget har hon sådant som ingen människa ska behöva uppleva. Ett becksvart livsöde kantat av svek, övergivenhet och sexuella övergrepp.
Chockad, äcklad och förbannad vrider jag mig i biostolen. Att Lilja 4-ever är obekväm att se förstärks av vetskapen att det regissören Lukas Moodysson målar upp inte är en fiktiv mardrömsvärld det är den bistra verkligheten. Man tillåts liksom inte blunda och intala sig själv att det här är bara på film. Lilja fanns på riktigt. Hon hette egentligen Dangoulé Radalaite och hoppade från en bro i Malmö för drygt fyra år sedan. Och hon är inte precis ensam. Flera hundra unga flickor och kvinnor luras till paradislandet Sverige varje år och blir utnyttjade och misshandlade.
Allteftersom filmen fortskrider börjar skuldkänslorna komma. Jag skäms. Skäms över att vara av samma kön som den cyniska hallicken och skäms över att vara av samma nationalitet som de äckliga män och snuskgubbar som förgriper sig på Lilja.
Filmen är också en bitter påminnelse om hur rått och orättvist samhället är i dag. Hur de ekonomiskt krassa krafterna får människor att helt strunta i det fundamentala människovärdet och se människor som en handelsvara. Man får inte heller glömma de miserabla förhållandena som råder i sexhandelsoffrens hemländer och hur unga flickor i ren desperation föreställer sig att allt blir bättre om de kommer till den rika västvärlden.
Sorgligt nog verkar inte alla ta filmens viktiga budskap på allvar. Av ren osäkerhet hurrar och skrattar en handfull killar under scenen då Lilja blir våldtagen. Jag vänder mig om och suckar. Tragiskt.
Så jobbar vi med nyheter