Men i Sara Stridsbergs text är det 2000-tal, och båda sidorna av föräldraskapet representeras följdriktigt av två mammor som gärna gömmer sig bakom stora tidningar. En dag dyker en av dem ner i toaletten och försvinner.
Milou, bokens storasyster och berättare, simmar efter sin mamma, genom avloppsrör där det smutsiga vattnet får cyklopen att imma igen, ut på öppna havet. Det är jobbigt att vara hjälte.
Det finns en sorglig ton i ”Mamman och havet” som kan föra tankarna till döden, men i första hand är det en annan kris som är viktig här. Mamman behöver vara i fred och barnet behöver sin mamma. Också det är en sorts övergivenhet.
Sara Stridsberg, som är känd för språkligt krävande vuxenböcker, har skapat en text som är originell utan att bli krystad. Det kan till exempel låta så här: ”När solen kom tillbaka med sina långa ljustrådar svarade någon äntligen. Det var en sjöhästpappa. Han var alldeles skär och smal och han gav mig några karameller att äta till frukost”.
Anna-Clara Tidholm gör Milous värld tryggare genom sina harmoniska bilder, men också större. Stridsbergs text är hårt sammanflätad med 2010-talet och den verklighet som många dubbelarbetande föräldrar och närhetstörstande barn lever i just nu. I bilderna vidgas den berättelsen till en tid- och gränslös saga.
En gränslös saga om törsten efter närhet
Det är klart att man tänker på Tove Janssons ”Pappan och havet” när man får den här boken i sina händer. Muminpappan får ofta stå för äventyret och längtan bort, i kontrast till muminmammans totala närvaro.
Så jobbar vi med nyheter