En grön autograf
Någon gång under 1970-talet senare hälft, kom statsministern till Folkets park i Kalmar för att hålla tal. Det var packat med folk och svårt att ta sig fram, om man nu inte var liten och snabb.
Jag minns fortfarande min kompis Nilles stolta flin när han rullade upp ärmen och visade sin autografprydda arm: Thörbjörn Fälldin i blått bläck. Jag var ganska avundsjuk, det blir ju lätt så när man är en sju-åtta år. Jag hade ingen penna, men var i alla fall framme och hälsade.
I går fyllde den förre centerledaren 80 år. I höst är det 30 år sedan det historiska segervalet 1976, en milstolpe i svensk politik. Då bröts ett nästintill evighetslångt socialdemokratiskt maktinnehav och Thorbjörn Fälldin blev den förste icke-socialistiske statsministern sedan bondeförbundaren Axel Pehrsson Bramstorp ledde sommarregeringen 1936.
Mycket av den centerpolitik som Thorbjörn Fälldin stod för återspglas i de politiska vägval som idag Maud Olofsson har gjort och gör. Fälldin stod inte minst för ett tydligt avståndstagande från den centralistiska socialismen, ett hårdnackat försvar av den enskilda äganderätten samt synen på det decentralisterade samhället, att makten skulle ligga så nära den enskilde medborgaren som möjligt.
Detta är fortfarande viktiga ledstjärnor i en tid, där politiska beslut ofta tenderar att göra människor allt mer utlämnade till de offentliga systemens välvilja. Liksom på Fälldins tid finns det idag lika stor anledning att bli upprörd när politikers bristande tilltro till människors förmåga att ta eget ansvar förkläs i allmänna uttalanden om trygghet och välfärd. Precis som det inte skulle finnas trygghet i att kunna själv.
Om jag minns rätt så hade min kompis Thorbjörn Fälldins autograf kvar på armen i flera dagar efteråt. Trots att vi redan nästa dag var i väg och badade i ån. På tal om att kunna själv.
Olof Jonmyren
Så jobbar vi med nyheter