En heldag i huvudstaden under lovet
Vad gör man om man inte har råd att åka utomlands eller till fjällen? Det satt både jag och mina kompisar på olika håll och funderade över med ett par hundralappar på fickan. Vännerna bestämde sig för att ta sitt pick och pack och ta tåget till Stockholm och, med risk för att det låter gammalmodigt, se vart näsan ledde dom. Efter att ha talat med mig som var med på noterna eftersom jag inte hade någon vidare lust att tillbringa sportlovet i tv-soffan gav vi oss efter ett par dagar iväg.
Klockan 08.00 gick tåget till huvudstaden, och nu satt vi där i obekväma säten, precis som det ska vara. Slarvig som jag är, och kommer förbli, misstänkte jag att jag någon gång under resan skulle glömma eller tappa bort någonting. För ovanlighetens skull hade jag fel om den saken.
Efter att ha virrat runt i fem minuter för att hitta utgången från tågstationen gick vi alla tre mot city. Sedan dröjde det en stund, korkade som vi är, innan vi insåg att affärerna inte hade öppnat än. När vi väl kom på det styrde vi våra steg mot ett fik. Det stora men mysiga cafét verkade förflytta en tillbaka till början av 1900-talet då dom tjusiga salongerna härskade. När vi alla hade beställt varm choklad med grädde, käkat lite frukost, räknat pengar och tagit misslyckade kort, var vi färdiga att ge oss av. Kort sagt vi var riktiga turister.
Efter att vi hade kikat in i en massa affärer tro mig en massa och det började bli eftermiddag beslöt vi oss för att ta en tripp till gamla stan för att besöka en mini-mini-restaurang lika liten som ett stort badrum. Vi trängde in oss i ett hörn med våra pitabröd, fast jag ville ha varm korv, och njöt av friheten.
Sedan skulle vi ut i minusgrader med tunna vår jackor för att leta reda på en butik som låg väldigt avsides. Och vara därinne i fem minuter för att sedan upptäcka att den kanske inte var värd mödan att ta sig dit. Men det är väl så det är och ska vara, eller hur?
På vägen tillbaka till centrum hittade vi en massa mystiska och konstiga affärer som aldrig skulle kunna överleva i mitt lilla Nyköping. Vi råkade även ut för roliga affärer som ger en vill-flytta-hemifrån-syndromet, känner du igen det? Till exempel att du bara måste köpa den där blå brödrosten för den är ju bara så ball! Sedan kommer du på att du bara är 14 år och att det är minst fyra år kvar tills du ens tänker tanken att flytta hemifrån.
Med blåsor på fötterna, tunga ryggsäckar och kassar i varenda hand gick vi runt ett bra tag innan vi hittade tåget och någorlunda bra platser.
Utpumpade och så där äckligt fnittriga som man blir när man är trött, var vi nu
på väg hemåt mot ett ännu mindre Nyköping.
Så jobbar vi med nyheter