För min egen del blev det tydligt i slutet av sommaren när mina barn- och ungdomsminnen skulle genomlysas inför en flytt från ett gammalt förråd till ett nytt. Det landade i en tidsresa som var både trivsam och lite plågsam.
I en särskilt väderbiten låda dök det exempelvis upp ett gammalt 56k modem. För folk födda efter, säg 1995, är det en digital fornlämning som möjliggjorde internetanslutning. Uppkopplingssignalen lät ungefär som en robot, härjad av ett nervöst sammanbrott. I en annan låda fanns min första egna tv-apparat. Jag skriver "apparat" eftersom det var en 14 tums tjock-tv som man behövde ladda upp (minns inte hur) innan den gick i gång.
Det fanns naturligtvis en del riktiga skatter där i gömmorna också. Min gamla autografsamling återupptäcktes, med samlade signeringar från ÖSK:s A-lagstrupp, säsongen 1992/1993, samt en autograf från Ingemar Stenmark. Sistnämnda är skrivet på konvolutet till en gammal SAS-biljett, som farfar stack under näsan på skidlegenden innan en avgång till USA. Ett annat fint fynd var lådan med alla gamla Buster-tidningar. Då var det rätt svårt att värja sig. Det var bara att slå sig ner i förrådet någon timme för att återförenas med Benny Guldfot, Åshöjdens BK och Super Mac & Bullen.
Att åren går är ju sannerligen ingen hemlighet, det blir man påmind om på alla möjliga sätt. Men att gå igenom ett förråd och återförenas med artefakter som man inte sett på över tjugo år är ändå något annat. Det är som att livet står en millimeter ifrån fejset och gastar med megafon om att man blivit lite äldre. Det är liksom ett besked som lämnas utan krusiduller.
Jag gick ifrån det där förrådet med en ovanligt stark känsla av att tiden flyger – ibland alldeles för fort.