En kunga­film värd varje Oscar

Det var liksom Colin Firths tur att vinna i år och att oscarjuryn är svag för skådespelare som gestaltar någon slags handikapp är ingen hemlighet.
The King’s Speech inleds och avslutas med att ”Bertie” (Firth) håller radioutsända tal. Det första sker under världsutställningen i London, 1924, när han fortfarande är hertig av York. Och det andra i samband med att andra världskriget bryter ut 1939 och Bertie har krönts till kung George VI.
Offentliga tal är något som han verkligen fasar inför. För Bertie stammar. En massa experter har försökt hjälpa honom, men det är inte förrän hans fru (Helena Bonham Carter) får tips om talpedagogen Lionel (Geoffrey Rush) som det går framåt.
Australiske Lionels metoder är allt annat än konventionella. Han får den snobbige Bertie att prata om sin barndom, sjunga och svära. Under de terapiliknande behandlingarna växer en varm vänskap fram mellan de så olika och ojämbördiga männen.
I skuggan av de underhållande duellerna i Lionels källarmottagning – där skådespelarna fullkomligt briljerar med både minimalistiskt spel och rasande utbrott – utspelas världshändelser som filmen antingen bara snuddar vid eller helt ignorerar. För det här är ingen storslagen och påkostad kostymfilm, utan en stram och närgången skildring av en motvillig monark.
Helena Bonham Carter är rar och kärleksfull som den blivande drottningmodern. En massa skickliga skådespelare flimrar förbi i små roller som kända historiska gestalter. Men aldrig hamnar den välgjorda och publikfriande filmens fokus på något annat än Bertie och hans svårigheter.
En oförglömlig film väl värd sina Oscarstatyetter.