En landslagstränare i ljuset
När Blackebergs gamla division 4-tränare talar då tystnar alla. Inte för just de merit-erna, mer då för alla glädjestunder Tommy Söderberg och hans killar har gett Sverige.
Med hjälp av travglosor, ekande handklapp och en röst som skulle kunna väcka den mest slöa spelare underhöll han NH:s klubbmedlemmar. Monologen pendlande mellan en ganska dyster framtidstro, roliga tillbakablickar och inblick på jobbet som tränare. Allt genomsyrades av en krass men hjärtlig humor.
SN har sammanfattat föredraget under ett antal punkter.
Zlatan:
Använder han bara muskelkraften rätt, då kan han bli en världsspelare. Men man ser att han jobbar med sitt självförsvar i varje fall.
Söderberg tänker då främst på alla danska skallar Zlatan delat ut i Italien.
Tommys bakgrund:
Jag har spelat lite ishockey, lite fotboll, men bäst var jag i korgboll. Basket alltså. Och det är definitivt ingen merit att ta till då man blivit tränare i AIK. Det är ju en hundklappningssport, ingen kroppskontakt överhuvudtaget.
Kroppsuppfattning:
Jag är trög. Väldigt trög. Men så väger jag över 0,1 ton. Jag umgås gärna med hockeyfolk. Det kanske beror på att jag är lite aggressiv av mig.
Omklädningsrum:
Är det något som jag saknar så är det mögeldoften i ett gammalt omklädningsrum. Kommer jag till en sådan anläggning brukar jag sitta där på bänken ett tag och bara dra in doften och känna vad som finns i väggarna. Det är enkla värden som vi börjar tappa.
Träning av i dag:
Allt ska gå så fort nuförtiden. In, ut och träna in, duscha, åka hem. Spelarna har krav hemifrån, utifrån. Det gäller att hitta en viss balans här.
Ungdomsträning:
Inom ungdomsidrotten kan man fråga sig när de får ha roligt. Frågar man en pojke eller flicka vad som är det viktigast så säger de karaktär, vilja och att kämpa. Typiska vuxen-ord. När ska de få vara med och skapa? I trettonårsåldern slutar många idrotta. För att få dem att fortsätta så måste man ha välutbildade ledare, stöttande föräldrar, lokala lag och att specialiseringen sker högre upp i åldern. Tittar man bara på vårt EM-lag i Portugal så hade hälften, 50 procent, av våra spelare inte spelat i något ungdomslandslag.
Att vara landslagscoach:
Det är lättare att vara landslagstränare än att vara lärare. Jag har varit idrottslärare på gymnasiet i 15 år så jag vet hur svårt de har det.
EM i Portugal:
Hade vi slagit Holland (Sverige förlorade på straffar) hade vi av bara farten krossat Portugal och kört över Grekland. Matchen mot Bulgarien var en typisk bänkseger. Vi sa efter 40-målet att Mackan (Marcus Allbäck) skulle göra 50 just när publiken sjöng . . .ja jag vill leva jag vill dö i Norden. Det var helt vår, tränarnas, förtjänst. . .
Förebilden:
Roy Hodgson. Han lärde mig begreppet half turn, som betyder att man ska titta med ena ögat på bollen och det andra på spelarna. Under ett träningspass som han höll så var jag nog det närmaste en landslagsplats jag någonsin varit som spelare. Jag slet verkligen. Var det något som jag inte förstod var det dialog som gällde och så ut och spela igen. Med grisapisk i arslet. Det var långt ifrån det tränarkompendium som jag hade från början där man kunde läsa att spelare A, passar spelare B och så vidare. Här var det information och praktik som gällde. Roy har alltid en spelidé, en röd tråd, som han följer. Och det försöker jag också ha.
Framtiden:
I de stora kommunerna används mark till husbygge och inte idrottshallar. Det gör ont i hjärtat att tänka på de ungdomar som inte kommer att kunna idrotta. Då gäller det i stället att man får igång vän-ortsutbyte, så att ungdomarna kan åka till någon mindre kommun och träna.
Så jobbar vi med nyheter