På skärmen ser jag mitt namn följt av en strid ström av arabiska tecken. Det visar sig betyda: Olof Jonmyren, välkommen till en lätt nybörjarkurs i arabiska. Det där med lätt dryper av ironi.
Allt började som twitter-dialog mellan mig och Campus Nyköpings utbildningschef Stig Ekström. Vi diskuterade om ordet lätt är en rimlig synonym till grundläggande i beskrivningen av nybörjarkursen i Svenska för invandrare. Prova själv, utmanade Ekström. Sagt och gjort.
Vår lärare heter Linda Deva och hon får bara tala arabiska, inte svenska. Jag lär mig att säga bord, stol och fönster. Enkla verbböjningar upprepas. Orden staplas på varandra. Vi skiljer på maskulinum och femininum. Kort därefter minns jag alldeles för lite. Att inte kunna skriva ned något är frustrerande och det som står på tavlan är förstås rena arabiskan för mig. När vår lärare, själv sjuspråkig, pekar på klockan och bokhyllan för tredje gången och jag famlar efter orden känner jag mig närmast obildbar. Det blir lite bättre innan lektionen är över.
Min korta kurs i arabiska tjänar som en illustration av hur det är att som vuxen placeras i skolbänken och tvingas lära sig ett språk och ett skriftspråk från noll. Som flerspråkig och skrivkunnig har jag förstås fördelar av att greppa grundläggande grammatik och viss språkstruktur.
Fast till skillnad från många nyanlända flyktingar behöver jag förstås inte oroa mig över om jag har fyllt i Arbetsförmedlingens eller Försäkringskassans blanketter rätt –utan att kunna läsa dem. Inte heller över att behöva bo så trångt att barnen måste vara utomhus tills det är läggdags. Och framför allt har jag inget krigstrauma som väcker mig mitt i natten eller får mig att tappa tråden på lektionerna.
I jämförelse har jag det väldigt lätt.