En ljusglimt från EUi skuggan av Madrid

De europeiska staternas gemensamma färd mot något bättre, något friare, något öppnare och något mindre inskränkt och begränsat har inte bara haltat på senare tid, den har inte rört sig alls sedan konstitutionsarbetet körde fast i vintas.
Det är frestande att likna det vi såg då vid en utflykt i regi av Monty Python. Där alla har egna kompasser med egna magneter, ingen tittar på mer än just sitt vikta hörn av kartan. Och ytterligt få verkar ha sett på den ljusa sidan av livet, för att låna några ord från en berömd sång. Inte minst i Sverige har vi i regeringens regi fått den rakt motsatta sidan i debatten om övergångsregler.
Förhoppningen är att bättring nu sker när regeringscheferna samlas i Bryssel
i dag. Mötet hålls i efterskalven av terrordådet i Madrid, en otäck och skrämmande påminnelse om vad som förenar oss alla. I skuggan av detta dåd behöver vi se en ljusglimt från EU. Därför kommer regeringscheferna att mötas i en anda av beslutsamt, gemensamt agerande mot terror. I detta är vi alla Madridbor.
Men regeringscheferna måste förmå sig att inte enbart fokusera på terrorbekämpning. Mötet skulle egentligen diskutera tillväxtsfrågor, där EU har problem och mycket att förbättra. Om EU-länderna enbart jämför sig med varandra riskerar de att missa den stora globala bilden, där unionen tappar mark. Att vara bland de främsta i ett underpresterande kollektiv är inte samma sak som att vara bra.

Vad talar i övrigt för att låsningarna från i vintras ska vara möjliga att bryta? En EU-entusiatisk irländare i form av Bertie Ahern, inte en oberäknelig Silvio Berlusconi håller i ordförandeklubban. Spanien har en ny regering, vilket försvagar den allians med Polen som landet haft för att behålla sitt röstinflytande i ministerrådet. Det var en låsning som effektivt sades bromsa konstitutionsarbetet.

Ambitionerna att gemensamt agera mot terrorhot kan också öppna för samförstånd på andra områden. Men risken är att fler låsningar kommer i dagen om de nuvarande löses. Att jämka gamla nationella särintressen med gemensamma framtidsvisioner är problemfyllt.
Ändå är det läge att hysa en förhoppning om framsteg och samförstånd i Bryssel. EU behöver möta månadsskiftet april/maj i en anda av optimistisk gemenskap, där den första dagen i den nya månaden blir något att fira. Dagen då Europa formellt förenas, då järnridåns rostiga rester faller, måste unionen våga se framåt.