Jag har sett de få avsnitten ett otal gånger och läst manuskriptet nästan lika många gånger så jag vet precis vad Basil ska säga härnäst. Ändå hittar jag nya saker att skratta åt.
Serien ska utspela sig på den engelska rivieran i Torquay. Jag har aldrig varit där och därför aldrig stött på stället där John Cleese och Connie Booth fick idén till serien, men jag har träffat en övernitisk kock i Sorrento som hade ungefär samma approach till sina kunder som John Cleese.
Allt hände för ganska många år sedan, innan Skavsta och snabba weekend-äventyr. Det var då man måste gå till en butik och köpa biljetter, nätet existerade knappt. Jag och min man hade i varje fall tänkt att vi skulle komma bort från mars-tristessen och ta en solvecka i Italien. Det blev en stubinresa till Sorrento, som ligger strax bredvid Neapel på västkusten.
Hotellrummet var okej, staden likaså. Vi hade bokat halvpension eftersom det var ganska billigt, men hade tänkt att skippa någon måltid eftersom man vill testa lite restauranger också när man ändå är på plats så att säga.
När vi kom ned till hotellets matsal den där första frukosten var allt uppstyrt med placeringskort. Eftersom vi bara var två fick vi dela bord med två tjejkompisar från Sverige, något vi inte direkt hade något emot.
Ganska genast, innan vi ens lyckats svälja den första kaffeklunken, stormade en bombastisk liten man in med papper och penna i högsta hugg.
– Vad ska ni ha till kvällsmat, frågar han och ger några förslag.
Vi som knappt hunnit landa i semesterlunken och inte heller vet om vi vill äta första kvällen på hotellet, törs inte säga nej utan väljer maträtter.
För att snabbspola framåt i tiden så äter vi middag på hotellet under ett par kvällar. Kocken klagar om vi lämnar något kvar och jag får en del skäll. Däremot får min man, som brukar skrapa rent på tallriken, guldstjärna och beröm. Kocken tar verkligen hand om honom.
Vi törs inte gå till någon annan restaurang, men brukar smyga till oss en pizza på lunchen utanför hotellets väggar, men säger alltid att han nog har ögonen på oss.
Våra bordsgrannar uteblir från frukosten och middagen under ett par dagar, men vi tänker inte så mycket mer på det innan de en dag dyker upp och en av dem är helt sönderslagen. Ena benet är gipsat och blåmärkena i ansiktet talar ett tydligt språk. Det visar sig att hon blivit påkörd precis utanför hotellet och legat på sjukhuset fram tills dess. Något som kocken givetvis inte bryr sig det ringaste om. När han dyker upp vid vårt bord vill han veta varför de inte dykt upp och medan tonåringen generat försöker förklara fnyser han bara och skäller mer. Att hon spenderat semestern på ett sjukhus är ingen bra bortförklaring. Att hon heller inte kan äta något nu, eftersom käkarna är ihopsurrade bryr han sig inte om utan hon tvingas välja kvällsmat.
Kvällen då min man, lite sjuk av all sol, inte kunde äta upp den gigantiska fritterade mozzarellan bröt kocken totalt ihop. "Stjärngossen", som för än gång skull inte lyckades skicka tillbaka en tom tallrik var tvungen at beskådas. Och faktiskt, kocken var mer oroad över honom hans hälsotillstånd (flera i kökspersonalen var faktiskt tvungna att ta en tur ut i matsalen och beklaga hans dåliga mage) än den stackars tonåringen som fått sin semester förstörd