En märklig bekantskap
Sommaren 1957 sommarjobbade jag för första gången. Det var vid Odenplan i Stockholm på EPA (nuvarande Åhléns). Det pirrade i magen när jag åkte dit den första morgonen, men redan den dagen fick jag en vän. En söt mörk flicka med bruna ögon undrade om vi skulle göra sällskap ut ett slag, när vi hade ätit våra medhavda smörgåsar. Jag samtyckte glatt förstås.
i Hammarbyhöjden, var vi båda tvungna att ta både buss och T-bana för att träffas. Och det gjorde vi ofta. Så fort vi hade råd gick vi på bio eller gick ut och dansade.
Några år förflöt. En sommar när hennes föräldrar och syskon var borta på semester, flyttade jag in hos henne en vecka. En kväll kom vi att prata lite om vår barndom. Yvonne nämnde att de hade bott på Söder tills för några år sedan.
Jaha, sa jag lite ointresserat. Var då?
På Skånegatan.
När jag frågade på vilket nummer och hon talade om det skalv jag till.
Där bor ju Gusten och Majken. Känner du dom?
Det visade sig att Yvonne kände till pappas bäste vän Gusten och hans fru Majken ganska väl. Vi blev så klart väldigt uppspelta av detta och pratade i munnen på varandra när Yvonne sa:
Tänk, tant Majken provade alltid klänningen på mig som hon sydde till varje jul och sommar tills jag var 11 år. Jag var jättearg på flickan som skulle få dem, för de var så fina. Men jag fick aldrig
någon . . . en liten klänning kunde jag väl ha fått, sa hon sorgset och fick nästan tårar i ögonen.
Jag harklade mig och viskade:
Gissa vem den flickan var?
Va?
Och så var det! Senare den sommaren gick vi in i en port på Skånegatan och ringde på en dörr. Tant Majken öppnade. Hon såg förvånad från den ena till den andra och utbrast häpet:
Men Yvonne och Lena! Hur känner ni varandra?
Lena Fridell
Så jobbar vi med nyheter