En mästare på sorg
Anders Paulrud drar sig inte för att skriva om det som ligger djupt inne i oss. Det som ofta är sorgligt. Men han har också nära till skratt, och berättar med en nästan skrämmande distans både om livets svårigheter och livet som växer upp bakom dem.
Ska vi tycka synd om honom för det? Vet inte. Tror inte det. En timmes samtal med Anders Paulrud strax innan framträdandet säger mig att vi inte ska det. Det är något hos honom som viskar om att han är starkare än så.
Händelsen utgör bakgrunden för hans senaste bok, Kärleken till Sofia Karlsson. En bok som till högsta grad alltså är självbiografisk. År 2003 mådde Anders Paulrud pyton. Han hade svår huvudvärk, mådde illa och var sur och grinig mest hela tiden.
Jag trodde att jag hade råkat ut för en riktigt djup depression. Folk runtomkring mig trodde att jag hade blivit alkoholist.
När han väl masade sig i väg till en läkare trodde även denne att han hade börjat supa. Men det skulle visa sig att han hade en tumör, stor som ett hönsägg, i pannloben.
Några dagar efter konstaterandet var han opererad. Inte kort därefter lämnade hans partner honom.
Det var då, efter sjukdomstiden, som han gav sig ut på den avslutande etappen på sin vandring mellan Arles och Santiago de Compostela. Samma vandring som Heliga Birgitta gjorde, och som i etapper tog honom elva år. Vandringen blir det som binder samman historien i Kärleken till Sofia Karlsson.
Att skriva om sin livskris, och om sig själv, var inte speciellt svårt säger han.
Det är inte så krångligt. När jag skriver kulturartiklar skriver jag på ett sätt. När jag ska skriva skönlitterärt söker jag upp något annat. Då skriver jag om det som ligger nära till hands, och mig själv är det enda jag har något att hämta i från.
Men skrivandet i sig var inte någon terapi. Sådant tror han inte på, Anders Paulrud.
Även hans andra fyra böcker är mer eller mindre självbiografiska även om det inte är lika uttalat. Samtliga handlar också om att bli övergiven eller att överge. Sorgligt så det förslår kan tyckas.
Jag är en sorgsen man, säger Anders Paulrud och fortsätter:
Privat är jag ganska glad och trevlig, lättkonverserad och så vidare, men när jag skriver kommer det mer bekymmersamma fram. Jag har väl det där i mig.
Den nya boken som han har börjat så smått på går i samma stil.
Ja, det kommer nog också att bli en sorglig historia, säger han och skrattar.
Vi kommer överens om att de sorgerna man har är konstanta och att det är lättare att skriva trovärdigt om olycka, än lycka.
Det är så mycket som har förstört språket som beskriver lycka. Reklamen till exempel. Det devalverar språket. Likadant med frihet. Tänk att de lyckades förstöra det med en tampongreklam. Kommer du ihåg: frihet i en liten ask.
För att undkomma det som devalverar språket reser Anders Paulrud utomlands för att skriva. Han jobbar 75 procent som kulturredaktör på Aftonbladet, men koncentrerar arbetstiden så att han kan vara borta tre månader i sträck.
Han reser dit det är varmt, Indien och Vietnam är favoritplatser. Där kan han koncentrera sig på skrivandet och det blir lättare att tänka på hembygden.
Det kan låta lustigt, men det är faktiskt enklare att skriva om kroppkakor i Indien, än här hemma. Åker man riktigt långt bort så ser man Sverige tydligare.
Härnäst går resan till Capri där han ska vara i tre veckor för att skriva. Och i vinter åker han återigen till sydligare breddgrader för att fortsätta arbetet med nästa sorgliga, mer eller mindre självbiografiska bok.
Så jobbar vi med nyheter