En musikal som lockar

Ty Andrew Lloyd Wbbers och Tim Rices skapelse med urpremiär 1971 handlar ju om Jesus sista dagar i Betania, i templet bland månglarna, i Getseame och på Golgata. Allt slutar som på långfredagen, när han överlåter sin själ till Gud. Och faktiskt, när jag går från Göta Lejon efter premiären funderar jag på varför man valt just påskdagen för starten på det främsta av alla dramer som någonsin utspelats.
Kanske är svaret så enkelt som att man aldrig kan tänka sig en stor teaterpremiär på själva långfredagen, särskilt om det finns religiösa förtecken. Men det kan finnas viss symbolik i valet av dag – efter den svarta korsfästelsen gick allt ändå mot något ljust. Och vi som kan dramats fortsättning vet ju att det ljusa vinner.
Bara halvåret efter USA-premiären 1971 såg vi här i Sverige en ung Agnetha Fältskog sjunga i Maria Magdalenas roll med Bruno Wintzell som Jesus. Och nu är det Ola Salo som upprepar den egna framgången från uppsättningen i Malmö 2008. Men det är en helt annan och mycket innerligare tolkning som ges i Stockholm.
Rockstjärnan Ola Salo är som klippt och skuren i rollen som Jesus. Att han har en egen tro gör hans insats märkbart trovärdig, han vet vad han gör och säger. Han har själv svarat för den tidstrogna översättningen, som placerar det tidlösa dramat i nutid. Och den Jesus som framställs är mänsklig och sårbar, en gestalt som av folket framställs som idol men som helst av allt vill verka på samma nivå som alla dem han talar till och medmänskligt hjälper.
Det finns en direkt parallell till Ola Salos eget liv av i dag. Nyligen spelade hans succcéband The Ark för sista gången, när tusentals fans tog adjö vid en konsert på Gröna Lund. Han klev ur ett idolskap för att bli sin egen. Men där tar nog parallellen slut – nu är det ny succé på Göta Lejon och idolskapet hamnar trots allt i fokus igen.
Omkring sig har han en välsjungande ensemble, skickligt utvald att passa i de olika rollerna. Anna-Maria Hallgarn som Maria Magdalena är utmärkt och hennes kärlek till Jesus tar tag i publiken. Patrik Martinsson som Judas är perfekt, hans tolkning känns äkta. Han visar kärlek och ånger efter sitt svek mot Jesus, nu mycket tydligare än i tidigare versioner.
Fred Johanson som Pontius Pilatus sjunger bäst och andra som är tunga och framstående i den stora och breda ensemblen är Janne Åström och Rolf Lydahl.
Ronny Johanssons regi är stram – han lyfter fram hela händelseschemat i lokaler som ser industrimässig grå ut, ofta med intressanta scenografiska lösningar. Camilla Thulin lyfter med sitt diskreta klädval fram det grå – det förekommer kängor och läder och tankarna går ibland till både 1940-talets Tyskland eller nutida västbärande mc-gäng. Män med makt bär hattar precis som i den stora vida världen.
Det finns politisk själ i det som sker och så var det ju redan när det begav sig i det dåtida Jerusalem.
Jesus Christ Superstar är musikalkungen Lloyd Webbers stora förstlingsverk. Han och Tim Rice var bara i 20-årsåldern när musiken skapades. Den väckte rabalder då. Men att rocka upp dramat kring Jesus sista dagar lockar inte till liknande bestörtning år 2012. I stället vallfärdar publiken till Göta Lejon för att ta del av en av musikalvärldens riktiga godbitar. Och det är bara att falla in i hyllningskören.
Skaffa de få biljetter som finns kvar, om inte annat för att se Ola Salo i hans egen drömroll!