Jag är 32 år och de flesta av mina närmsta vänner befinner sig i ålderspannet där omkring. De senaste två åren har något hänt. Jag har noterat en omvälvande förändring, ett nytt fenomen som jag antar är någon slags åldersmarkör.
I helgen var jag på besök i min hemstad Örebro. Ett par nära vänner hade inflyttningsfest i sitt nya hus, en bit ut på landet. Det tog väl ungefär en halvtimme innan det här nyupptäckta fenomenet återigen gjorde sig till känna. Någon började gravitera mot utvalda delar av trädgården och strax därefter följde en strid ström efter – undertecknad inkluderad. Sedan stod vi där och förundrades tillsammans – framför en ambitiös sparrisodling.
Det kunde man inte ana för några år sedan, att den här typen av aktivitet skulle tilldra sig så mycket uppmärksamhet i bekantskapskretsen. Det är fascinerande. Det var inte särskilt länge sedan som en av mina vänner, numera en passionerad hemmaodlare, oaktsamt raserade grannens svartvinbärsbuskar efter blöt kväll på stan. Den typen av fadäser är betydligt mer sällsynta nu. Idag har man större chans att se min vän plocka fläder för att göra saft.
Tiderna förändras. Man vet att man liksom har nått nästa nivå i vuxenlivet när man i grupp står och beundrar hemodlade tomatplantor. Jag klagar inte, det är rätt trevligt. Dessutom finns det flera lager av humor i den här odlingsvurmande fasen i livet. Att frenetisk gnida fingrarna mot kryddväxter och därefter föra samma fingrar upp mot näsan, för att liksom ta in doften som en riktig konnässör, är förvånansvärt vanligt förekommande – och rätt kul att bevittna. Särskilt när man vet att personen i fråga, några år tidigare, knappt var bekant med "pizzakrydda". Sedan har vi de eskalerande bråken när äpplen ska artbestämmas. Det har förekommit flera gånger. "Håll käften, det är Ingrid Marie", är ett uttryck som fortfarande lever kvar i vänskapskretsen efter en särskilt upprörd tuppfäktning.
Jag såg inte riktigt den här fasen komma. Men nu är den här – och jag tycker om den.