En orolig värld i läckornas tid

Den amerikanska statsledningen är upprörd över att någon läckt har hemliga uppgifter. Andra makthavare är upprörda över vad som stod att läsa i dem. Ytterligare några spinner som nöjda katter. Många av de sistnämnda är tyvärr allt annat än varma anhängare av öppenhet och informationsfrihet.
De diplomatiska utbytena utgör en dold och skyddad värld, i stort befriad från allmänhetens insyn. Utbytet är exklusivt. Styrande eliter ges ett kunskapsövertag i förhållande till det som är allmänt tillgängligt.
Wikileaks uppgifter visar upp en osminkad diplomatisk vardag och gör på så vis samhällsnytta. De läckta dokumenten avmytifierar diplomatin. Småaktigheter och prinsessan på ärten-mentaliteter inom den globala säkerhetspolitikens ramar läggs i vidöppen dager. Det är inte alltid den yttersta professionalism som råder bland de exklusiva kostymerna och dräkterna i de låsta mötesrummen. Samtalet där är snarlikt det på många andra platser.
Det är inte en slump att läckorna kommer från en demokratisk stat. Demokratins krav på öppenhet begränsar demokratiska stormakters möjlighet till avancerat hemlighetsmakeri.
Med svenska ögon sett har vi fått svart på vitt hur Socialdemokraterna och Alliansregeringen odlar betydligt varmare relationer till USA och Nato än vad man i retoriken ger uttryck för. Avslöjandena är väsentliga för vår bild av den egna säkerhetspolitiken.
Även om USA hårt kritiserar Wikileaks för de läckta uppgifterna, är det ändå så att man accepterar det som har hänt. Enligt spionfilmernas logik skulle Wikileaks skapare redan ha varit tystad. Yttrandefriheten och informationsfriheten är spelregler som talar till Wikileaks fördel, även när det skadar maktens relationer till andra makter.
Den som upprörs över att USA är upprört, bör vara mer upprörd över att inget läcker från stormakter med obefintlig eller begränsad demokratisk tradition. Det är där som journalister och dissidenter ofta verkar med livet som insats.
Wikileaks är ett monument över möjligheterna och riskerna med global informationsspridning. Det hänger ihop med ett globaliserat samhälle där värden som demokrati och yttrandefrihet växer. Men sajtens ambitioner att bidra till ”global rättvisa” är på intet sätt uppfyllda så länge diktaturstaters hemligheter lyser med sin frånvaro.
Priset för en del av den läckta informationen kan mycket väl krävas i form av blod och människoliv. Det går inte att bortse från.
Utrikesminister Carl Bildt säger att världen har blivit en farligare plats som en följd av de läckta uppgifterna. Kanske är det så. Men framför allt har säkerhetspolitikens främsta riskområden tydligt illustrerats. Det största globala hotet i dag är diktaturer med kärnvapenkapacitet. Oavsett vilka elaka smeknamn vi ger dess ledare.
Det räcker med en enda nervös galning eller fatalist med fingret på avtryckaren – i en sfär där ingen ifrågasätter – för att föröda så mycket, för så många.
Diplomatiska överläggningar i världen blir ingalunda mer öppna som en följd av det som avslöjats. Sannolikt får vi ett hårdare hemlighetsmakeri och mer paranoid diplomati än tidigare.
Men det här är en bok vars invecklade handling vi aldrig kan lägga åt sidan. Läckorna är en nyttig påminnelse om att global säkerhetspolitik i sin kärna är ett farligt spel med dödliga pjäser.