En Oscar för miljön

Så har miljöfrågan vunnit en Oscar också. USA:s förre vicepresident Al Gores film har fått massiv global uppmärksamhet och välförtjänt så, eftersom den sätter fingret på växthuseffekten som ett massivt problem för hela mänskligheten och som kräver såväl globala som nationella och lokala handlingsplaner.
I samhällsdebatten talas nu om miljöproblemen i en utsträckning som vi inte sett maken till sedan Nej till kärnkraftens dagar.
Det var därför bra att inte Gore tog tillfället inför mångmiljonpubliken att förklara sig som demokratisk presidentkandidat. Det hade tagit fokus från, och kanhända även underminerat, budskapet i den prisade dokumentären.

Miljöfrågan är överallt. Allt fler företeelser beskrivs även utifrån miljöpåverkans-synpunkt.
Det är på det stora hela alldeles utmärkt. Men människan är en märklig varelse och utifrån det för dagen allvarligaste spörsmålet skapas nästan alltid en anti-tes. Det ironiseras redan. Koldioxid och komockor. Flyg ingenstans, åk inte bil, semestra i trädgården, stanna hemma till varje pris och spara miljön. Hur gör vi för att det var ett himla tjat om miljön-reaktionen inte ska bli allmän och ta udden av den positiva kraften i det bredare miljöengagemanget?
Undvik alarmismen är ett vanligt svar. Visst, men även i beskrivningen av alarmismen finns en underton av det var ett himla tjat om miljön.
Det är ofta inte fel på problembeskrivningen. Men det krävs stora mått av pedagogik, kommunikationsförmåga och ett stadigt folkligt tryck för att hålla miljödebatten i globalt och nationellt fokus under lång tid. Det är en prekär balansgång.
Miljöpolitiker och alla miljöengagerade måste värna den krassa sakligheten och kombinera den med ett sunt konstruktivt anslag i allt vad man vill genomföra. Det är på sitt sätt också en obekväm sanning.