En pappa, en dotter och en ö

Paborn har nämligen ett tydligt Tove Jansson-upplägg. En pappa (lik pappan Paborns debutroman ”Släktfeber”) har flyttat till en fyrplats utomskärs. Ön heter Styxö och man tänker sig en kobbe i en mytologisk underjordisk flod, men den här ön är modellerad efter Hanö öster om Skåne. Döden är emellertid närvarande på så sätt att en irriterande, galande tupp planeras att tas av daga.
Till ön kommer mannens dotter, som är historiens jagberättare, tillsammans med sin världsfrånvände pojkvän som är något så osannolikt som en bästsäljande poet. Dottern själv har en standardpersonlighet för romanfigurer ur Paborns författargeneration: hon har bara flutit omkring i livet, och saknar ankringspunkter.
Tuppen ägs av en världsberömd kvinnlig naturfotograf – ännu ett svårslaget osannolikhetsrekord – och för att via ombud döda det galande fjäderfäet fångar pappan och dottern en mink.
”Tuppen och havet” är en roman som vill vara lite av varje. Den handlar om en ung kvinnas osäkerhet och om hennes möte med naturen, inför vilken hon dittills varit likgiltig och okunnig. Den handlar också om plötsligt uppflammande åtrå, när berättaren får ögonen på öns enslige men läckre väderobservatör, arvtagare till och väktare av fyrens hemligheter. Fyrtorn har förstås en väldigt freudiansk symbolik, men Paborn är romantiskt pryd i sexskildringen.
Boken är också en skildring av en far- och dotterrelation. Pappan är klassiskt känslohämmad och utanförstående. Att han aldrig har pratat om känslor med sin dotter behöver författaren knappast påpeka, det framgår ändå av de hårdkokta replikskiftena. Han är en hemmasnickrad livsfilosof som likt en Beckett-
figur livnär sig på bananer.
Vad Paborn framför allt försöker skildra är nog den sårbarhet som alltid är förknippad med känslomässigt beroende av andra människor. Alla gestalterna är på ett eller annat sätt eremiter, var och en med sitt sätt att dra sig undan världen och människorna.
Boken innehåller några kloka aforismer, som att livet är som mest värdigt mittemellan nödtorft och bekvämlighet. Men berättelsen håller inte riktigt ihop och Paborn slarvar över en del av sina motiv, som otrohetskonflikten mellan berättaren och poetpojkvännen.
Visst har Paborn en fin språkbehandling, och hon är skicklig på att återge detaljer från den ensliga ön. Men det räcker inte hela vägen.