En polare som har hört det mesta
När jag precis börjat sexan fick jag min första mobil, en blå Nokia. Som glesbygdsbarn hade jag egentligen ingen större användning för den, vem skulle jag ringa? Var jag inte i skolan så var jag hemma.
Om min mobil kunnat prata, så skulle den nog ha en hel del att berätta om. Alla fickor den legat i, alla samtal den blivit vittne till. Hur den varit mitt avreageringsobjekt, och alla långa svordomsramsor den blivit tillägnad när batteriet har dött vid olägliga tillfällen.
Min gamla Nokia är nog en av få telefoner som överlevt ett mordförsök.
Det är väl lika bra att erkänna på direkten
JA, det var jag. Utvecklingen gick framåt och kameramobilerna kom. Där stod jag med en gammal tegelsten i handen och kände uppgivenheten flöda. Jag hade inte hjärta att be mamma om en ny telefon bara sådär, så jag insåg att den gamla på något sätt måste röjas ur vägen. För vid den här tidpunkten gav den inga tecken på att den tänkte dö.
Det skulle ske en måndagseftermiddag vid Nyköpingsbron. Precis efter att jag passerat Nicolaiskolan gjorde jag mig beredd att utföra dådet. Det skulle gå snabbt. Jag skulle slänga den i vattnet, gå vidare, och förhoppningsvis inte dra åt mig för mycket uppmärksamhet. Mitt alibi var redan ordnat.
Jag var redo för att göra slut på den en gång för alla. Jag kramade hårdare om telefonen, och sanningens ögonblick var inne. Det var då det hände. Det ringde. Jag hoppade nästan till av chocken. Jag drog upp den gamla maskinen ur fickan och svarade. Vem det var som ringde minns jag inte. Mina planer gick i stöpet den dagen. Jag försökte förkorta livslängden på min telefon några fler gånger, alltid utan större framgång. Den vägrade ge med sig.
Så jobbar vi med nyheter