En politik som ger fler ovänner än vänner

När Littorin menar att LAS är vettig lagstiftning kritiseras han ifrån höger. LAS höjer trösklarna in till arbetsmarknaden. Den svenska ungdomsarbetslösheten är uppe i över 25 procent och lär bli ännu högre när sommarvikariaten tar slut.
Svenskt näringsliv och Företagarna är aldrig sena med att påpeka orimligheten i att en av fyra ungdomar under 25 år varken jobbar eller studerar. Ändå håller Littorin fast vid LAS med en dåres envishet. Det är inte vad man förväntar sig av en moderat arbetsmarknadsminister under en djup lågkonjunktur men så är tyvärr fallet.
När Sven Otto Littorin däremot välkomnar IF Metalls diskussion om lärlingsjobb i industrin kritiseras han ifrån vänster. Föga överraskande ryser LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin vid blotta tanken av att lägre ingångslöner kanske ger fler arbeten. ”Klart att Littorin tycker det är en bra idé så att han får ner lönerna på arbetsmarknaden”, kommenterar Lundby-Wedin (SvD 9/7).
Både arbetsgivare och landets största arbetstagarorganisation uppger att de ser problemen med ungdomsarbetslösheten. Företagen och facket säger att man är beredda att diskutera lösningar.
Ändå närmar sig inte parterna varandra i praktiken och under tiden får ytterligare en tjugoåring möta vuxenlivet i form av en tom platsannons.
Vad händer egentligen med en generation som tvingas ge upp innan de verkligen får chansen?
Om jag får ge Littorin ett enda råd är det att fundera på frågan och hantera lågkonjunkturen därefter. Den arbetslösa 24-åringen, som i fem år efter studenten försörjt sig med ströjobb i väntan på bättre tider, har inte råd med en arbetsmarknadspolitik som inte vågar ta ställning.
IF Metall är modiga som nu sträcker ut handen. Men Sven Otto Littorin kan inte fortsätta att stå i spagat mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är dags för honom att välja om han tror på företagarnas eller fackets lösningar.
Försöken att vara vän med alla riskerar snart leda till att regeringens arbetsmarknadspolitik inte har några vänner alls.