Den slutgiltiga överenskommelsen saknar nästan helt spår av presidentens ursprungliga krav. Skulden skulle, enligt Obama, minska både med hjälp av nedskärningar, som missgynnar de fattiga, och skattehöjningar, som mestadels betalas av de rika.
Av de 2400 miljarder som nu ska sparas kommer det första steget, 917 miljarder, uteslutande att finansieras genom nedskärningar. Beslutet om hur de övriga 1500 miljarderna ska betalas har skjutits upp till 2012 och ska utformas av en tvärpolitisk kommitté. De ska visserligen se över skattesystemet, men förväntas inte göra mer än täppa igen några kryphål och ta bort ålderdomliga avdragsmöjligheter.
Om kommittén inte enas väntar dessutom automatiska nedskärningar i välfärdsprogram och hos militären. Det senare ska sporra Republikanerna till samarbete, men ett misslyckande kommer smärta betydligt hårdare för Demokraterna.
Obamas vältalighet har dolt att hans politiska karriär saknar spår av hårda förhandlingar med meningsmotståndare. För att skapa tillit hos Republikanerna har Obama accepterat Bushs stora skattesänkningar, modellerat sjukförsäkringsreformen efter republikanska förebilder och minskat storleken på stimulanspaketen. Republikanerna har inte sett sig nödgade att återgälda tjänsten.
Obama gav dem ett finger och har nu förlorat hela handen.
USA åtnjuter ett unikt förtroende i finansvärlden. Trots akut risk för betalningsinställning handlades USA:s korta statsobligationer in i det sista för nästintill nollränta. På de långa lånen är realräntan negativ. USA får betalt för att låna.
Ett sådant förtroende kommer inte att vara för evigt. Den senaste veckans politiska teater har skadat tilltron till landets styre och på sikt riskerar räntorna att sticka i höjden. Ännu återstår att se om Obama kan växa och bli den ledarfigur som många hade hoppats på. Hittills har hans strategier mestadels gynnat hans motståndare.