En resa till Björkliden
Min resa börjar på midsommaraftonen den 19 juni 1987 på tåget mot Kiruna-Narvik. Resans mål var Björkliden och dit tog det tjugofem timmar att åka från Nyköping. Långt uppe bland de norrländska myrmarkerna, som verkade så ödsliga och obebodda, fick vi se ett sångsvanpar som hade sitt bo där.
En otrolig syn mötte oss vid Torneträsk, som är sju mil lång, på midsommardagen. Isen låg fortfarande kvar över hela sjön och det var som att komma till ett vinterland, med snö utmed fjällsluttningarna och den istäckta sjön. Efter att ha passerat Abisko skulle vi gå av vid nästa station, Björkliden. Detta var mitt andra besök här, men förra gången kom jag i augusti och med bil. Nu visste jag att det skulle se helt annorlunda ut med växter och jokkarnas forsande smältvatten.
Att detta stämde, fick vi snart erfara, då vi gick på vandring varje dag. Hela tiden träffade vi på nya växter som explosionsartat sköt fram från kalfjällets magra jord. Under vår vecka avlöste arterna varandra hela tiden, och jag fick nästan jäktigt med att ta närfotografier av dem. Där fanns den lilla rhododendronarten, lapsk alpros, som kröp centimeterhög på hedarna. Blyga små fjällgrönor vågade fånga solstrålarna. Krypljung och fjällglim bildade tillsammans små rosaaktiga kuddar. Jag fick se isranunkel, som jag önskat länge och fjällviolen lyste som guldstänk i gräset. Senare under veckan blev marken vitprickig av fjällsippor.
Trots att växterna var så ivriga att få komma fram, låg snön metertjock på många ställen efter vandringslederna. Detta gjorde att det blev jobbigt att gå i både snö och smältvatten.
Samtidigt som smältvattnet forsade allt häftigare i jokken, försvann isen undan för undan på Torneträsk och mot slutet av veckan var den helt isfri. Även fåglarna ville visa att de levde. Blåhakehannen sjöng från sin gren i videsnåren och kungsörnen segelflög över Torneträsk mot fjällen på andra sidan.
Vi fick stifta nära bekantskap med fjällabben. När vi en kväll gick från hotellet på midnattsolstur, passerade vi fjällabbens bo och revir. De uppskattade verkligen inte att vi kom på besök. För att försvara sig och sina ungar gjorde de hela tiden störtdykningar mot oss och var i håret samtidigt som de skrikande bad oss att gå därifrån.
Så fick vi då uppleva en underbar midnattssol som sakta flyttade sig längs bergskammen, för att sedan belysa fjällen på andra sidan. Då var klockan tjugo minuter i två på natten och solen sken för fullt. Det var en konstig känsla.
Att besöka Tornehamn är något alldeles speciellt. Där bland de lummiga, krokiga fjällbjörkarna vilar många av dem som byggde malmbanan vid sekelskiftet. Man kan nästan höra hur rallarnas spadar och hackor arbetar uppe på banvallen och hur de skriker, hojta och svär åt varandra. Jag nästan väntar mig att de ska komma ner, smutsiga och trötta efter sitt slitsamma arbete, men när jag ser på de vita korsen minns jag att det var länge sedan de slutade att arbeta.
Rallarkyrkogårdens vita träkors berättar att de flesta dog 1901-1902. Det var dessa år som tyfus och difteri härjade som värst. I boken Malm av Ernst Didring, som skildrar malmbanans tillkomst, beskrivs tyfusen och difterin så här:
Det var då spöket kom mitt uppe i det värsta, kom tyst, oväntat och hemskt som spöken hava för sed. Först hälsade det på i norska delen av banan och tog med sig trettiotvå man. Sedan gick spöket över till svenska sidan och började härja.
Detta säger nästan allt om hur epidemin drog fram.
I juli 1903 blev järnvägen klar och invigdes. Då kunde de första malmtågen mot Norge börja rulla och det gör de än idag. Det var tack vare rallarnas arbete som min tågresa kunde bli av.
Kerstin Martinson
Så jobbar vi med nyheter