En ryggradslös ledare sätts under lupp

Nationalhjälten Dag Hammarskjöld, generalsekreterare 1953–61, är en. Det sena 1900-talets neutralitetspolitik samt förkärleken för konsensus är två andra.
Men att bara tanken på FN ger mig något fuktigt i blicken kommer också av skönheten i själva idén: En världsorganisation, höjd över nationalstaternas egenintressen.
Problemet är att mitt FN bara existerar som föreställning. Det verkliga FN är en på många områden trög byråkrati dominerad av just nationella egenintressen. Säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar kan när som helst blockera beslut som inte passar. Till råga på allt leds samfundet av den lika färg- som ryggradslöse Ban Ki-moon.
Inga-Britt Ahlenius, före detta chef på Riksrevisionen, satt fram till i somras på plats tre i FN:s hierarki. Som chef för det interna granskningsorganet OIOS kontrollerade hon att pengar användes effektivt, att korruptionen hölls tillbaka och att sekretariatet (Ban Ki-moon och hans stab) arbetade enligt reglerna.
Ahlenius avslutade sitt uppdrag med en kritisk rapport om Ban Ki-moons ledarskap. Den läckte snabbt ut till all världens medier.
I boken ”Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon” utvecklar Ahlenius sin kritik med hjälp av journalisten Niklas Ekdal. På punkt efter punkt sågas generalsekreteraren.
Han har inte säkrat FN:s position som moralisk auktoritet, utan tvärtom varit undfallande mot såväl stormakter som diktaturer (USA, Kina, Sudan med flera). Han är otydlig, undviker dialog och låter sin frustration drabba underchefer i plötsliga utbrott.
Han har dessutom försökt ta kontroll över OIOS, det organ som ska granska honom.
I en rad FN-insatser, exempelvis efter jordbävningen i Haiti, har Ban Ki-moon haft dålig kunskap om vad som skett och om hur FN jobbar på plats.
Hans engagemang i miljö- och jämställdhetsfrågor består av vacker men tom retorik och populistiska utnämningar.
Och så vidare.
Sanningshalten är naturligtvis svår att avgöra för en utomstående, men Ban Ki-moon har gjort så många märkliga uttalanden och prioriteringar att kritiken tycks rimlig. I en tid som skriker efter samarbete och tydlighet tar en av de viktigaste aktörerna två steg tillbaka och gömmer sig på 38:e våningen i FN-huset.
Namnet i titeln, ”Mr Chance”, är hämtat från huvudkaraktären i filmen ”Välkommen mr Chance”, spelad av Peter Sellers. Mr Chance är en trädgårdsmästare med begränsad begåvning vars plattityder – av typen ”Först kommer vår och sommar, men sen har vi höst och vinter” – tas emot som djupsinnigheter.
Enligt Ahlenius och Ekdahl står Ban Ki-moons mumlande skönprat inte mr Chances långt efter. Generalsekreteraren förefaller vilsen, icke-närvarande, på en position han aldrig borde ha varit i närheten av.
Då inställer sig naturligtvis frågan: Hur kan rekryteringsarbetet till posten som ledare för världens viktigaste organisation, jämförbar bara med Vatikanen i betydelse, ha gått så fullständigt fel? Antagligen, menar författarna, för att någon eller några ville det.
FN:s verkligt starka nationer – USA, Kina och Ryssland – har inget intresse av en stark ledare. Valet av Ban Ki-moons företrädare, Kofi Annan, visade sig ur deras synvinkel vara ett misstag. Kofi Annan var karismatisk, känslosam och stod upp för de små staterna.
Ban Ki-moon avslutar sin första mandatperiod år 2012. Låt oss hoppas att det också blir hans sista.