En skröna att njuta av
Bra och beundransvärda böcker är det gott om, men vissa böcker har helt enkelt mer utstrålning än andra, och det här är en av dem. Därför är det inte konstigt att Yann Martel lyckades lägga Bookerprisjuryn och en stor del av den engelskspråkiga litterära världen för sina fötter med Berättelsen om Pi.
Han gjorde det med en osannolik fabel som bland mycket annat handlar om franska simbassänger, om hur många måltider man kan få ut av en havssköldpadda, om konsten att tillhöra tre religioner samtidigt och om vad som egentligen händer när en hyena från den afrikanska savannen möter en orangutang från Borneos djungler på en livbåt i Stilla havet.
Pi är en ung indisk pojke vars familj emigrerar till Kanada. Ombord på fartyget som ska ta dem dit finns också några av invånarna från det zoo som familjen förestod i Indien. Och skeppet sjunker, sådär som fartyg ofta gör i böcker.
Någonstans där börjar Pis berättelse, men i själva verket har den redan hållit på ett tag, för Martel inleder sin roman med 100 uppvärmningssidor där han beskriver huvudpersonens förhållandevis odramatiska tillvaro i Indien.
Det är sidor som kräver lite tålamod, sidor där det märks att författaren själv är så tagen av den fantastiska fabel han har kokat ihop att han tenderar att dröja lite för länge vid vissa saker. Längre fram i boken finns ytterligare ett par sådana ställen, men temposänkningarna är bara tillfälliga. Resten av tiden drivs handlingen framåt i styv kuling.
Grundhållningen i Berättelsen om Pi är ett slags nyfikenhet, dels på människan, dels på naturen. Martel är lika minutiöst intresserad av de fysiska levnadsvillkoren som av de filosofiska. En människa kan dö av törst eller av ensamhet. Hon kan hotas till livet av en bengalisk tiger och klamra sig fast vid livet tack vare samma tiger. Författaren vänder och vrider på komponenterna i Pis begränsade tillvaro med en rent fenomenal inlevelseförmåga.
För det existentiella dragets skull har Yann Martel jämförts med stora författare som Hemingway, men han står minst lika mycket i skuld till Walter Farleys ungdomsklassiker Svarta hingsten, en bok som Berättelsen om Pi har mycket gemensamt med.
Överhuvudtaget finns det en hel del av ungdoms- eller äventyrsbokens karaktär i den här romanen. Detaljrikedomen, inklusive den kittlande känslan av att inte veta vad som är rena påhitt och vad som är matnyttiga överlevnadstips, är en sådan sida. Den ständigt närvarande, lite naiva humorn är en annan.
Att läsa Berättelsen om Pi är att bli påmind om litteraturens mest grundläggande gåta: hur kommer det sig att vissa böcker kan skapa en illusion som är fullständigt otrolig och fullständigt trovärdig på samma gång?
Maria Reinholdsson
Så jobbar vi med nyheter