En spretig Hallonbuske

Scenrummet är ett rum i sig, signerat Anna Sigurdsdotter.
I en knallröd säng ligger en person som visar sig vara en döende mamma. Här finns bord, stolar i en institutionsliknande atmosfär – men i ena hörnet (i något som liknar en jordhög) sitter tre musiker; klädda så att tankarna går till judiska traditioner. De spelar snarare nordisk folkmusik fylld med både vemod och energi och komponerad av Anders Nygårds.
Musiken lägger verkligen till något i den här föreställningen, tar plats på scenen – och gör det både lyhört och kraftfullt. Spelar både med och mot skådespelarna.
Den döende mammans tre barn dyker upp. Hedda (Tanja Lorentzon) är den hysteriskt omhändertagande hemmastannade, som ständigt pysslar om mamsen och stoppar tårta eller kokosbollar i munnen på alla som kommer i hennes väg.
Hedda är på gränsen till karikatyr här och framför allt i relation till Eva Millbergs fantastiskt fina, ömsinta och allvarliga tolkning av mamma Anita blir det hela låghalt. Vilken fot ska vi stå på? Karikatyren förtar allvaret och tvärtom.
Dotter nummer två heter Klara (Julia Dufvenius), är bosatt i Köpenhamn, gillar att säga sanningar och försöker hålla huvudet kallt i den här dödliga röran. Brorsan Pontus (Andreas Rothlin Svensson), är en ständigt negligerad man som tassar runt med kulmagen fylld av instängda känslor och mobiltelefon i handen.
En kille till dyker upp: tjusige Kent med dalmål mellan mungiporna och dojorna på jorden. Han (bra spelad av Johan Holmberg) är en hyvens kille, med hjärtat på rätta stället under den stickade tröjan. Jag ska inte avslöja hans roll i det här eftersom det förtar en av poängerna i pjäsen.
Visst finns här klara poänger men ”Under hallonbusken”, som är en rätt lång föreställning, blir för ojämn. Föreställningen kläms mellan allvar och komik. Sprickorna blir för tydliga och eftersmaken hinner inte mogna.