En tidsresa till 70-talets sexual politik

Romanen skrevs i början av 1970-talet, godkändes av ingen mindre än Aftonbladets legendariske kulturchef Karl Vennberg, och blev sedan liggande i lådorna.
I självbiografiska ”Simone och jag” har Åsa Moberg berättat mera om bokens tillkomst. En orsak till denna långa väntan är förstås integritetsskydd. Boken är en nyckelroman som främst handlar om Mobergs förhållande till mångårige livskamraten Tor-Ivan Odulf, och hennes förhållande till Harry Schein. Nu när alla inblandade är döda kan boken ges ut.
Enligt Moberg har hennes förläggare beskrivit läsningen som att ”öppna en konservburk med 70-talet i”. Kanske är det snarare 60-talet, i alla fall inledningen.
Det är en mycket ung författare som skriver. Moberg, numera en synnerligen erfaren författare, har naturligtvis putsat manuset inför utgivningen. Men den ungdomliga tonen lyser igenom.
Moberg för ett intressant resonemang om vilka förebilder hon skulle kunnat associeras med, och påpekar att Erica Jong och Suzanne Brøgger ännu inte utgivits i Sverige vid den tiden. Mobergs läsefrukter var i stället ”bortglömda kvinnliga författare” som inte höll ”högsta litterära kvalitet”, något som märks i den flickboksaktiga entusiastiska naivitet som skymtar i stilen.
Boken beskriver hur den mycket unga Julia Andersson glider på en räkmacka in i yrkeslivet som samhällsengagerad skribent, debattör och textilkonstnär – understödd av den mycket äldre och alltid lika genomklokt förstående Rune (Odulf). Men framför allt berör den tidens stora fråga, sexualpolitiken. Julia vet att tidsandan kräver fri sex, men hon kan inte förmå sig till att ligga med andra än Rune. Även om det är oerhört frestande med den karismatiske Hubert Meyer (Schein).
Detta är bokens grundtema i alla lägen: Julias kamp mellan idealen, politiska och erotiska, och vad hon egentligen själv känner. Däremellan reflekterar hon mycket över könsroller i allmänhet, vem som städar och diskar, mäns makt inom alla samhällssfärer, kvinnors traditionella underordning. Någon gång reflekterar hon till och med över om hennes starka sexuella dragning till Meyer har med den senares makt, auktoritet och rikedom att göra.
Man kan fundera på vad som hade hänt om ”Kärleken i Julia Anderssons liv” kommit ut då, när det begav sig. Nog hade denna nästan 500-sidiga tegelsten blivit en generationsroman i klass med Ulf Lundells ”Jack”, som skrevs ungefär samtidigt.
Eller kanske inte. Den svenska litterära offentligheten var nog inte alls var mogen för en generationsroman ur kvinnligt perspektiv på den tiden. Nu har den i stället blivit en tidskapsel och en biografisk erinring.