”Monomani” hänger ihop med ”Väldigt sällan fin”. Den handlar om tiden när Sami Said skrev sin debutroman och är ett brev till Sara, en kvinna Sami/författaren träffat på nätet, haft intensiv mejlkontakt med och sedan abrupt slutat höra av sig till. Han kapade alla band för att skriva klart sin roman.
”Monomani” är ett brev där han återupptar kontakten och förklarar vad som hände. Han ber inte direkt om ursäkt. Han beskriver vad som har hänt och hoppas, uppmanar, Sara att finnas där igen, med Sami, hos Sami.
Det är en kort bok, 190 stort och glest satta sidor. Ett brev visst, men lika mycket en roman. Man kan känna igen en hel del från ”Väldigt sällan fin” och tänka aha, var det så?! Men detta är kanske lika mycket fiktion, även om huvudpersonen heter Sami och skriver en bok som är identisk med ”Väldigt sällan fin”. Finns Sara? Kompisen Oskar kommer snart med en bok som heter ”Alltför ofta Sami”, så han finns. Nå, det spelar kanske ingen som helst roll.
”Monomani” är förresten vad den heter. Sami/författaren lever i mono, maniskt inriktad på en enda sak, att skriva klart sin bok. När han släpper manin och släpper in andra människor – för det gör han ett tag, rätt många personer faktiskt – så går skrivandet åt skogen, inget blir gjort. Så det finns inget annat att göra än att isolera sig och koncentrera sig, på ett maniskt sätt.
Sami pendlar mellan hybris och självförakt, hela tiden kombinerat med tvånget att skriva. Och boken blir ju klar till slut. Detta är romanen om romanens tillblivande. Den handlar fint om skapande, hur svårt det är. Svårt att fortsätta, omöjligt att sluta. Om hur självupptagen man måste vara som författare, faktiskt tycka att man är något alldeles extra.
Nu låter det kanske som en tung ångestfylld bok, men det är det inte. Här finns ångest och tyngd. Allvar. Men också precisa beskrivningar av vardagens göromål och ting, kärlek till tv och kexchoklad och fnissig förtjusning i fina formuleringar och humoristiska vändningar: “Det är vad folk säger till mig. Handlar det om dig själv vill du grotta ner dig i minsta detalj och utforska och vrida och vända på men om det är någon annan, stänger du av. Ja. Inget konstigt med det. Jag är en intressant person. Det är min åsikt. Hm. Inget smickrande drag. Jag medger det.“
En uppmaning om att finnas för varandra
Först detta märkliga. Att bok nummer två efter debuten kommer redan efter mindre än ett år. Så fort skriver ingen. Men manuset till ”Monomani” lämnade Sami Said in samtidigt med ”Väldigt sällan fin”, debuten som hyllades stort och brett.
Så jobbar vi med nyheter