En uppvisning i skenhelighet

Nej, inte ifråga om vapenexport. Svensk försäljning av vapen till omvärlden bygger på en balansakt mellan affär och moral. Det håller jobben igång inom för- svarsindustrin, men det ska också avgöra vilka köpare som är acceptabla. Men som statsminister Fredrik Reinfeldt lite buttert konstaterade i början av veckan finns inget krav på att kunden måste vara en demokrati.
Kraven är annorlunda formulerade, men det fråntar inte beslutsfattarna ansvar. Det har sagts gång på gång – och kan sägas igen. Den som gör affärer med auktoritära regimer riskerar att drabbas av rekyler.
Bedömningarna är inte alltid givna, men att Saudiarabien är en hårdför diktatur kännetecknad av intolerans och förtryck, är välbekant och oomtvistat.
Vapnen är alltid nära till hands i det regionala säkerhetspolitiska spelet mellan Saudiarabien och Iran. En iransk atombomb skulle radikalt rubba maktbalansen. Frågan om vem som försvarar sig och vem som attackerar riskerar där att bli akademisk, särskilt som båda sidor bär på tydliga drag av fanatism.
Om något skvallrar den här affären att ett demokrati-krav för köpare av svensk vapenteknologi borde komma på plats snarast. Då blir det svårare att låta skenheligheten råda.
Varken regering eller opposition har vunnit på vapenskandalen. Alla står med fingrarna i oljeburken, kålsuparna är jämnt fördelade. Exakt hur nära det egentligen var att den blev en saudisk vapenfabrik byggd på svenskt kunnande, är oklart. Uppgifterna är inte samstämmiga och de flesta har en egen agenda i någon form. Men hela sammanhanget luktar unket.
Klart är att samarbetsavtalet med Saudiarabien från 2005, som undertecknades av S-regeringen Persson, ingicks med stödpartierna Miljöpartiet och Vänsterpartiets goda minne. Det spräckte ingen regering. Allianspartierna höll fast vid överenskommelsen efter maktskiftet och inte heller Folkpartiet valde att utlösa en regeringskris över att avtalet förlängdes 2010. Alla sprang med.
Frågan är vad som är värst, att inte känna några moraliska tvivel över affären eller att känna sådana och låtsas som om det regnar. Det är på sin plats att låta artisten Robban Brobergs kända strof avrunda i sammanhanget: Det är öken.